Förvirrande drömmar

Stressen har tagit ett grepp om mig och jag gör allt jag kan för att mota bort den. Inte ignorera utan stanna upp, andas, välja andra vägar och se om det blir någon skillnad.

Året gick

Ett år har gått med kärlek, ilska, frustration och tagna steg. Ett år då jag försökt att hitta min balans. Gammal ilska som blossade upp och frustration över att den störde mig. Ny ilska och frustration med en chef som faktiskt betedde sig illa men ett bra beslut att ta ett steg ut ur detta för att komma i balans. Det tar tid att landa men det går.

Kärlek, skratt och sorg

Jag gick in i året med kärlek. Något jag inte trodde jag var kapabel att kunna känna igen. Och jag fick skratta, på ett sätt jag inte gjort på många år. Ett skratt som hade legat långt inne och längtat ut. Nu, just idag, är det skrattet jag saknar allra mest för jag kliver ur året med sorg istället för kärlek. Sorg över ett val jag blev tvungen att ta men med ett hopp om ett år med nystart.

Vad drömmarna säger

De senaste nätterna har jag haft konstiga drömmar. Människor jag inte sett på väldigt länge har dykt upp i situationer där svek, förseningar och inställda evenemang varit i fokus. Men sveken har inte varit mot mig, förseningarna har inte varit mina och det inställda evenemanget påverkade i och för sig mig men gjorde mig ganska oberörd.

Vad drömmarna vill säga mig vet jag inte. Kanske är det viktigaste att känna efter vilken känsla man har när man vaknar.

Borde varit annorlunda

Året som gått borde ha varit ett år med mer balans och mindre stress. För det finns mornar jag vaknar och min kropp värker. Mornar med en känsla av influensa i kroppen fastän det saknas virus, mornar då det värker i bröstet som om jag drabbats av lunginflammation. Dagar då jag inte riktigt orkar komma igång och oron över hur jag ska överleva ligger som en sten över bröstet.

Men jag har också haft dagar då jag känner den där välkända gamla energin spritta i mig och det är den som får mig att ta mig vidare. Och det är dessa dagar jag plockar fram ur minnet under de där dåliga dagarna då jag andas långsamt in och ut, in och ut … mornar då jag inte kan styra de tårar som bara kommer, oavsett vad jag gör.

Jag tar time out nu några dagar. Time out för att återhämta mig och hitta kraften. Släpper alla tankar som stör och förstör. Lämnar dig och alla andra utanför, går in i min bubbla. Jodå, tjejer kan göra så också, gå in i en ”mancave”. Vi vill inte alltid prata, åtminstone inte jag. För mig är det en process där tankarna behöver hitta sin plats, samordna sig för att jag ska kunna ta mig vidare och hitta glädjen.

Den finaste gåvan jag kan få är tid, din tid, min tid, egentid. Jag går ingenstans, behöver bara få vara här en stund, i min egen tid.

Thomas Sjödin citerar idag i sitt vinterprogram min pappas bok ”Ton och Tystnad” (ca 35 min in i programmet) där han efter ett utlägg om tystnad avslutar med att ”tystnad är läkande och kan vara alldeles helt underbart”. Tystnaden läker mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

By continuing to use the site, you agree to the use of cookies. more information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close