Kärlekshistorien är över

En resa till helvetet och tillbaka

Jag har befunnit mig i helvetet sedan innan jul. Jag bad inte om att få komma dit, jag skickades dit utan att riktigt förstå varför.

Fyra små ord tog mig dit första gången i september – ”jag älskar inte dig”. Fyra ord som gav mig svindel trots att jag satt ner på stolen. Fyra ord som fick benen att vika sig när jag gick ut i hallen på väg för att kräkas. Fyra ord som uppvägdes med ord om att jag var väldigt omtyckt och fortfarande bästa vän. Det kändes inte logiskt och det gav mig hopp om en möjlighet att rädda det som fanns och det var just vad jag försökte. För det är sådan jag är. Jag ser möjligheter, lösningar, värdesätter det jag har.

Kärleken övervinner allt, säger man

Alla som befunnit sig i en lång relation vet att det går upp och ner, vet att det kommer svackor men även bättre tider, vet att en relation inte överlever av sig själv utan att man jobbar på den. Men det krävs två för att lyckas och om den enas kärlek är någon annanstans är det nog dömt att misslyckas om inte den personen också ser möjligheter och värdesätter samma sak.

Från att ha befunnit mig i hoppet, i kampen, i lusten fick jag slutligen biljetten rakt in i helvetet. På min namnsdag den 9 december. Någon annan behövde honom mer än mig och han behövde någon annan än mig. Jag förstod inte hur det kunde vara möjligt. Förstod inte fastän jag blev lämnad ensam i flera dagar. Alla våra år, månader, dagar, timmar tillsammans kändes plötsligt så värdelösa.

Alla dessa tårar

Tretton års kärlek raderas inte på en dag. Inte ens på en vecka eller månad även om jag önskade att det var så. Önskade för att jag då inte hade behövt lida så som jag gjort.

Att skiljas är att dö en smula och att bli lämnad är att jämföras med ett dödsfall av en närstående. Skillnaden är att den som dör är mycket lättare att förlåta för den gjorde inte valet. Den som lämnar finns kvar och påminner ständigt om sin existens.

Tårar har runnit utan någon kontroll, ångest har kramat mitt bröst så att jag inte kunnat andas. Smärtan satte sig i min kropp och fick rygg, nacke, mage, ja det mesta att värka. Ett tag trodde jag att mitt hjärta skulle brista och jag undrade om det fanns någon möjlighet att överleva över huvud taget. Undrade hur.

Det som han hade bearbetat under lång tid innan beslutet fattades skulle jag hantera i turbofart. Det kändes omänskligt och jag bad om hjälp, bad om hänsyn, trodde att vi på något sätt skulle vara unika. Att just den man jag hade valt att älska skulle tycka jag var värd att behandlas respektfullt. Inte för att ge hopp utan för att jag lättare skulle kunna släppa taget och gå vidare utan agg och med vänskapen i behåll.

Vår historia är inte unik och nyförälskelse gör människor både blinda, egoistiska och obetänksamma och jag fick utan nåd stanna kvar i det helvete jag skickats till.

Förändring är aldrig lätt

Jag har alltid varit positiv till förändringar, tycker att det utvecklar människan. Att behöva gå igenom en förändring som jag inte bett om är betydligt svårare att hantera. Om jag hade längtat efter ensamhet hade det varit så mycket enklare. Men jag har fått all den egentid jag behövt i den relation jag levt i,  vilket gjorde att jag för första gången i en relation längtade hem och inte bort.

Mitt nya vardagsrum

Vad var det jag missade? Som jag inte såg. Jag vet faktiskt inte, inte mer än att jag nu står inför en stor förändring i mitt liv som jag inte bett om.

Nu ska jag vänja mig vid att längta till ett nytt hem, ett som bara är mitt. Det hem jag flyttade till för en vecka sedan. Det tar tid och det händer att jag stannar upp, ställer mig och betraktar mig själv på avstånd och undrar om det här är sant, om jag inte ska vakna snart. Även om de där andra stunderna, de då jag faktiskt mår riktigt bra knackar på allt oftare.

Du kommer aldrig vara ensam

De orden sa en mycket kär vän till mig för snart 30 år sedan. Och jag vet att jag kommer att överleva, det gör jag alltid även om jag är ganska så trött på denna ständigt kamp för att överleva. Skillnaden på att vara ensam eller i en relation är att den som är ensam måste jobba så mycket mer på att få sällskap. Och även om jag har ett stort behov av egentid så är jag också en mycket sällskaplig människa. Ja faktiskt en sådan som inte överlever utan att få umgås med andra. Jag skulle nog aldrig överleva ett år ensam på fjället.

Det jag behöver

Det jag behöver just nu är min familj, mina vänner och mitt skratt. Jag saknar de där dagarna med skratt. Dagar utan krav, utan tårar, utan sorg. Dagar då jag bara får skratta och må bra. För jag vet faktiskt inte längre när jag skrattade sist. Jag tror det var långt innan förra hösten faktiskt.

Och jag säger inte att vi hade ett perfekt förhållande. Faktiskt inte. Jag är inte heller av en sådan sort som försöker leta fel för att rättfärdiga det som hänt. Ja det kanske är det jag borde. Men det är kanske det största felet jag gjort i vår relation, det där att jag tyckt så mycket annat har övervägt det dåliga.

Vi är alla på olika sätt. Jag är en sådan som hellre ser det som är bra, positivt och möjligheterna, som inte letar fel. Nu ska jag bara försöka omsätta det på mig själv också.

Det går inte att radera 13 år

Jag har inget behov av att radera våra tretton år tillsammans och min förhoppning är att det trots allt i slutänden när vi alla ha kommit på fötter ska kunna landa i en vänskap. Den bollen ligger inte hos mig. Bakom önskan om vänskap ligger inte ett behov av att ”hålla kvar” kärleken, det handlar bara om en person som jag tyckt väldigt mycket om och uppskattat. Jag kan inte tvinga någon att älska mig och har inget behov av det heller.

När det kommer till kärlek så är jag värd att älskas av någon som verkligen kan älska mig och som klarar av att säga det utan att känna sig hotad.

Vi är inte främlingar

Ingen av oss begär av våra vänner att de ska välja sida. Det finns ingen anledning. Den som av någon anledning väljer sida gör det av eget behov och inte för vår skull. Det respekterar jag.

Den familj som jag fått ta del av under dessa tretton år är fortfarande lika viktiga och älskade av mig. Ni har inte svikit mig på något sätt och även om jag inte kommer att träffa er på samma sätt hoppas jag att ni fortfarande vill vara delaktiga i mitt liv som vänner.

Ni, familj och vänner, kommer för alltid vara välkomna i mitt hem eller till min stuga, kom ihåg det! Om det så går ett år eller två spelar ingen roll. Jag finns inte längre bort än ett samtal, mess, sociala medier eller om ni spontant vill dyka upp. Och jag behöver er.

Kram Anna

 

 

 

10 svar

  1. Jenny skriver:

    Vad tråkigt! Säg till när du kommer upp till stugan nästa gång så kommer jag!! Kram

  2. Kim M Kimselius skriver:

    Otroligt tråkigt. Är ledsen för din skull. Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas, men när jag läser din text känner jag smärta och saknad. Önskar dig allt gott i världen. ”Nu kan det inte bli värre…” var något min mor ofta sa, ofta hade hon rätt.
    Kramar från Kim

    • Vardagsfundror skriver:

      Tack Kim! Det är svårt att förstå när man står bredvid och jag blir ändå glad om det är så att jag lyckas förmedla känslan. Plötsligt en dag stod jag där i mitt tillfälliga sovrum och insåg att det jag går igenom är samma sak som min mamma (och pappa) gick igenom, året då jag kom till. Det är den boken som jag måste börja skriva på nu. Det var det verktyget jag fick. Kram!

  3. Anonym skriver:

    Men Anna! Vad trist, och du beskriver så otroligt bra en verklighet jag också fått genomlida för många år sedan. Många kramar och See You!

  4. Karin Eberhardt Grönvall skriver:

    Kära Anna, vad ont det gör mig att läsa din berättelse! Du vet ju att jag har levat i mer än en relation där han uttryckligen sagt att han inte älskar mig men kunnat tänka sig att leva med mig ändå. Det gör inte att jag kan säga att jag förstår dig. Varje relation är unik och du har i alla fall varit älskad innan detta hände. Jag var svag och gick med öppna ögon in i ett förhållande där jag visste att jag var oälskad. Men det är en annan historia. Jag känner dig inte tillräckligt för att veta hur du hade det med mannen som gick, bara att du hade det svårt men hoppades när vi sågs i höstas. Nu skulle jag bara vilja krama dig och ge dig värme och kärlek som den vän du har blivit även om vi sällan hörs av – det är väl det som är äkta vänskap, att det känns som igår när man ses även om det gått lång tid. Jag tänker på dig! ❤❤❤

    • Vardagsfundror skriver:

      Ja jag tänker ofta på dig Karin och så tacksam över den historia du har delat med dig av. Det här är inte riktigt samma men sorgen av en relation som inte fungerar och går sönder är nog inte så olik.

  5. eva skriver:

    När jag läser din text minns jag så alldeles klart hur det kändes och all kraft känslorna tog, trots att det är över trettio år sedan. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

 

By continuing to use the site, you agree to the use of cookies. more information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close