Rädslan för kärleken

Jag är inte rädd för att vara ensam

Och jag var inte det då när vi träffades. Snarare var jag livrädd för kärleken och för att bli sårad igen.

Det var nog svårt att förstå hur en människa kan vara rädd för kärlek och även om jag sa det så förstod han nog aldrig vad det innebar.

Två år tidigare hade jag till och med varit rädd för närhet. Jag förstod inte riktigt själv vad som hände men så fort någon tog i mig ryggade jag tillbaka. Man eller kvinna spelade ingen roll. Känslan av obehag, som att bli bränd, när någon la en vänskaplig arm om mig kom direkt och jag undvek så långt det gick att hamna i sådana situationer.

Det var en ny främmande känsla för mig som alltid tyckt om att krama mina vänner. Jag sörjde men hade inget annat val än att låta tiden läka och långsamt ta mig tillbaka. En god vän hjälpte mig mer än han förstod att ta mig över den största tröskeln, enkelt och kravlöst men som stannat i mitt minne, något jag är evig tacksam över.

Så fanns han plötsligt där

Att vi skulle inleda en relation var nog varken hans eller min tanke från början, vi skulle bara umgås som vänner. Spänningen låg mellan oss och jag kom på mig själv med att stå där och känna små skakningar i kroppen. Det var starkt men ingen av oss vågade ta klivet över. Senare skulle han komma att säga att han var rädd för att såra mig, rädd för vad det skulle kunna innebära om vi inledde något. Så vi höll avstånd båda två.

Tills den där dagen då jag tog bilen och körde de tio milen till hans hem. Vi skämtade, skrattade, knabbades och älskade. Det var dagen efter min födelsedag och jag brukade alltid säga att jag fick honom i 40-årspresent. Den bästa present jag någonsin fått. Och jag vågade just där och då. Släppa rädslan för en stund.

Paniken kom ibland

För mig var förutsättningarna för att få det hela att fungera, och för att jag skulle våga, att vi inte bodde i samma stad. Det gav mig en chans att andas och få tid för mig själv också. Oftast var det jag som åkte till honom och det var jag som valde när jag skulle åka hem. Det hände att jag fick panik och sa att nu blev det för mycket, nu kom han för nära, nu måste jag åka hem. Och han nickade och sa att det var helt okej.

Det var nog just det där, att han inte ifrågasatte min panik och mitt behov av att åka, som gjorde att jag vågade stanna kvar och som gjorde att jag vågade satsa.

Jag såg inte då att vårt umgänge mest var utifrån mina intiativ, att han inte hade samma behov av att umgås, och jag såg inte det som senare skulle ersättas av saknad då han alltmer kom att välja bort sådant som var viktigt för mig. Det gjorde ont när han valde bort och inte såg någon mening i att vara delaktig i sådant som var viktigt för mig, tillfällen som dessa fick mig att känna mig så himla ensam. Han såg inte meningen med att göra något för mig även om han själv inte riktigt ville. Men i en relation gör man ibland saker för den andre skull. Det betyder inte att man förlorar sig själv så länge det inte händer hela tiden.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

 

By continuing to use the site, you agree to the use of cookies. more information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close