När jag drog för gardinerna för att lägga mig och sova igår kväll föll en blandning av snö och regn utanför mitt fönster. Det var som en påminnelse om att det faktiskt fortfarande är vinter och att vi inte kommit längre in på året än till mars. Jag såg ner på rabatten som jag bara några dagar tidigare krattat och gjort fin. Nu kändes det lite fel, lite för tidigt. Det går inte att stressa fram våren.

Vaknade av ett starkt ljus där bakom gardinen som skvallrade om en sol utanför och en vacker dag. Ändå drog jag mig för att gå upp och dra undan gardinen, jag anade vad som fanns där. Och mycket riktigt, ett tunt lager av vitt låg över gräsmattan och hustaken. Inte tillräckligt för att gömma den där högen med rens som jag krattat ihop och sedan låtit ligga kvar. Samvetet knackade lite lätt men jag skakade av mig det. Det är som det är och det blir som det blir, som Hundraåringen sa. Blåsten kanske fixar så att jag får kratta en gång till.

Solen lyste starkt och snön reflekterade så att jag måste värja mig. Underbara sol. Som jag längtat men som den påminner om skitiga fönster. Ser mig om och undrar var jag ska börja. Inte idag, idag är det för kallt för att hänga utanför ett fönster. Sen.

Eller hur var det nu? Sen vet vi inget om, sen kanske inte kommer. Fast, man måste prioritera och hur viktigt är det egentligen med ett par rena fönster? Å andra sidan, vill man göra något som verkligen syns så är det en bra uppgift.

Solen lockar fram så mycket. Lust att gå ut, att åka till stugan, att gräva i marken, att skapa, att umgås med vänner, laga god mat. Lusten att hänga ut tvätten och få sova på vindblåsta härliga lakan.

Idag får bli en dag för umgänge med vänner, tvätten hänger jag upp i källaren. Och lyser solen tillräckligt starkt kan vi ändå inte se ut genom några fönster.