Jag vet inte var jag ska börja för det här året hade en början som visade sig vara något helt annat. Den förhoppning som fanns i starten grusades snart när en pandemi drog in över världen. Och det är som om pandemin satt sig i allt, livet, framgångar, motgångar, ja till och med i naturen.

I pandemins spår

Ett år kantat av förändringens vindar där ingen dag blir som den var tänkt, där allt kan ändras på bara några timmar, minuter. Mitt första år som boende i Hälsingland där tanken var att lära känna min nya miljö, nya bekantskaper blev istället ett år av isolering.

Till och med naturen håller andan och undrar vad som händer. Min skog som annars är så generös med svamp så här på hösten ger mig en stor utmaning och jag lyckas knappt fylla korgen. I min stuga gör mössen besök alldeles för tidigt och tycks inte ens bry sig om att jag befinner mig inne i huset när de desperat letar efter något att äta. Det finnas inte tillräckligt med mat i skogen och i mitt hus hittar det bara lite frön som jag plockat in för att torka.

Att hantera situationen

Det finns olika sätt att hantera ett år som detta, ett år med en pandemi, och jag försöker vända det mot det sätt som jag tycker är allra bäst. Måste erkänna att det är svårt och gång på gång måste jag stanna upp för att vända mina tankar. För jag vet att bästa sättet att ta mig igenom en sådan här tid är att tillåta förändringen, vara nyfiken och se det bra som kommer ut av det. Det handlar så mycket om att släppa kontrollen och förstå att det inte går att förutspå vad som händer sen, om en vecka, månad, år. Utan leva en dag i taget, leva i nuet.

Att ta miste på leken

Jag gick in i året med så blandade känslor när det gäller kärleken. Ville så gärna att det skulle vara rätt, skulle kännas rätt, att jag ursäktade och tillät den man som klampat in i mitt liv att göra mig illa på ett sätt som jag inte hade förväntat mig av en person som under så lång tid byggt upp ett förtroende. Är så tacksam för att det tog slut så fort och även här ser jag hur jag hanterat situationen på ett sätt jag inte tidigare gjort. Den här gången sökte jag hjälp och fick stöd av fantastiska människor som fanns där för mig varje dag och följde mina steg, styrde mig åt rätt håll när jag spårade ur.

Älska förändringen

Varje människa vi möter, varje situation vi hamnar i, är av en anledning. Utan denna man hade jag inte sett narcissisterna som följt mig under så många år, i så många relationer och jag hade inte kunnat gå igenom den förändring jag nu gjort. Förändringen ser jag i de vänner och det män som nu dyker upp. Visst testas jag fortfarande, som en del i att se om jag är uppmärksam och för att bli påmind.

Trots en pågående pandemi kan vi tillåta förändring. För det vi behöver, kommer till oss bara vi är öppna, vågar se och tillåter det. Det är något jag alltid trott på även om jag ibland förstås misstror, det hör till. För oftast är det vi själva som står för hindret. Kanske av rädsla när förändringen skrämmer.

Betraktar min omgivning

Nu tar jag ett steg framåt, står still och betraktar händelserna runt omkring mig med förundran, med nyfikenhet. Det är läskigt att hamna i en situation jag inte känner igen och det är spännande.