Under min uppväxt lärde jag mig det här med ärlighet. Att ärlighet alltid vinner. Min mamma brukade säga att det är bäst om du är ärlig och berättar sanningen, även om den känns svår och tung. Berättar du sanningen så blir jag inte arg, sa hon, och då kan vi göra något åt det.

Ärlighet varar längtst

Det är något jag har anammat hela mitt liv faktiskt och lever efter. Att sanningen aldrig får bli en börda för den som är modig att säga den. För jag vet hur mycket kraft och mod det kan behövas för att säga den. Lögner däremot har jag väldigt svårt att ta. Jag brukar ge personen en chans att rätta till det men det finns en gräns för hur långt eller hur länge det kan gå. Till slut tappar jag förtroendet och tilliten. En tillit som är väldigt svår att få tillbaka.

Att ljuga eller inte

Den man jag levde med i tretton år hade ett annat sätt än att ljuga, ett sätt som han nog tyckte var tillåtet. Han valde att inte svara, inte säga något alls och menade att då hade han inte gjort sig skyldig till något. Att inte säga, att vara tyst, är lika illa som att ljuga. Det är att försätta den andre i tron om något som inte finns. Det är lika oärligt.

Så himla besvärlig

Jag vet att jag är besvärlig när jag serverar sanningen och jag vet att det får en del att hålla sig undan. Det ligger hos dem, inte mig. Jag rör om i grytan, på arbetsplatser, i relationer, i vänskapskretsar. Jag vet också att det bidrar till utveckling.

Tål du inte sanningen ska du nog inte umgås med mig helt enkelt. För jag har inte tid att lägga på dåligt mående och jag har inte tid att inte få vara lycklig. Ingen är lycklig i en värld full av lögner, svek och falskhet.

Ville bara ha det sagt. Kram på dig!