Många gör en summering av året som gick, det kanske är ofrånkomligt och trots allt bra. Det kan vara bra att reflektera över det som var bra och det som var dåligt, för att lära sig och gå vidare.

För mig så har året haft två viktiga ingredienser

– kärlek och att ta steget ut till företagandet.

Jag gick in i året med en kärlek som kändes oerhört skrämmande och samtidigt fantastisk. Trodde inte att jag var kapabel att älska igen, eller bli älskad samtidigt som jag försökte bromsa för jag visste att jag inte var redo. Kärleken bryr sig inte alltid om sådant, den har inte känslan för rum och tid, den kommer ändå.

Känslorna fanns där, så starka och mäktiga, så svåra att stå emot när jag insåg att det än en gång skulle bli på bekostnad av mig, av oss. Beslutet att välja bort kärleken när känslorna säger ja men förnuftet säger nej är fruktansvärt smärtsamt.

En tunn skyddsutrustning

Jag är en mästare på att dölja för andra vad som händer och sker inom mig. Av hänsyn till dem vill jag inte belasta och av hänsyn till mig själv väljer jag att härda ut smärtan i min ensamhet. Framför allt väljer jag att inte belasta den jag älskat med även min sorg.

Gång på gång spricker den tunna hinnan jag lagt över mig och smärtan blir nästan outhärdlig, tar fullständigt ur mig all den energi jag så väl behöver för att överleva och paniken slår in. Andas. Andas in, andas ut, andas in …

Han tror att jag gått vidare

Varför jag skickar den där önskan om ett gott nytt år kan jag inte riktigt förklara. Kanske för att han är själv den kvällen men mest för att jag vill tala om hur viktig han är för mig. Min önskan om att han ska få ett kärleksfullt år är enbart av omtänksamhet för honom och har inget med mitt eget behov av att gå vidare att göra.

Hans bitterhet och smärta piskar mig rakt i ansiktet. Uttalanden om att min kärlek inte var stor nog slår lika hårt som när någon säger att den inte älskar den andre. För vad vet han om den kamp som pågår i min kropp och vad har han för rättighet att ens spekulera i det och döma mig.

Ljuset slocknade

Jag ser mig om i rummet, hoppas att ingen har noterat hur kroppen just sjönk ihop som när en människa dör, att ljuset i mina ögon slocknade och leendet när vi skålar och önskar varandra gott nytt år saknar glädje.

Champagnen är svår att svälja när gråten sätter sig i bröstet och jag tittar bort för att dölja tårar som väller upp utan att jag kan styra dem. Förbannat!

All den energi och lust för det nya året som jag byggt upp de senaste dagarna har runnit ur mig och förbytts i rädsla för framtiden. Jag vet att jag kommer tillbaka, det gör jag alltid, önskade så att jag nu efter så många års kämpande hade fått skratta mig in i det nya året.

Rädslan för att skrämma bort

Flera gånger har han sagt/skrivit något som sårat och sedan följt med ett förlåt. Det gör mig förvirrad. Jag förstår så väl allt det där som pockar på, som man vill säga, men som aldrig borde skickas. Och det är ett effektivt sätt att döda kärleken och kanske förlora mer än vad som var tänkt.

Ord, så svåra att tyda, så lätta att missförstå då den tolkning man gör utgår från det tillstånd man själv befinner sig i. Han önskar mig lycka till i det nya året och lägger till att det gäller allt utom män. Ett så onödigt tillägg, som om det var något jag suktar efter och har som mål när mitt främsta fokus handlar om överlevnad.

Min bitterhet

Är inte riktad mot honom eller någon annan, den ligger hos mig själv och i känslan av misslyckande. Den ska inte belastas eller skyllas på någon annan. Kanske är det därför jag kan vara generös och säga att jag hoppas han vågar känna den kärlek som finns runt omkring, oavsett om det är vänskap eller något djupare.

Den enda jag är ansvarig för är mig själv vilket inte innebär att jag inte bryr mig om andra och önskar dem all lycka, ja mer lycka än jag själv lyckas uppnå.

Att släppa taget är också kärlek, hur svårt det än är, därför släpper jag taget om honom och försöker hantera smärtan när han kämpar emot …