Det finns väl egentligen ingen stad som just nu hämtar sig efter vinterns kyla som visar sig från sin bästa sida. Tyskland hör inte till något undantag och tanken på kolkraft kommer alltid till mig när jag besöker landet. Berlin är lika grå, grusig och dammig som våra egna städer här hemma. Tiergarten som den stora parken heter vid vårt hotell har en gulbrun färg som ligger över både marken och träden. Här och där anas en grusig snöfläck trots att vi är inne i en stor stad.
Men vi har tur ändå. Efter en bitande kall lördag tar en solig söndag över. Bara man håller sig i solen värmer det. Skuggan är fortfarande kall. Men det är ändå tillräckligt fint för att kunna sätta sig på en uteservering och äta lunch. Detta efter att vi har sett halvmaraton springa förbi utanför hotellets gata. Det visar sig nämligen att vi bor perfekt till både för kommunikationer och för att se maraton.
Efter en viss diskussion om vilken sida vi skulle stå på messade jag till sambon att vi skulle befinns oss på vänster sida. När vi kliver ut på gatan hamnade vi på höger. Där stod vi sedan och kämpade för att hinna se honom springa förbi. Det är svårt. Speciellt när vägen har tre filer och folk kommer i klunga. Väldigt snopet kändes det när de sista tappra eftersläntrarna kom och vi ännu inte lyckats se honom. Att ha åkt så långt och inte ens sett honom springa var väl inte så lyckat. Så vi hoppade upp på närmaste S-ban och åkte till nästa station. Där hade loppet gått i ca 13 km. Utanför hotellet var det 6 km. Den här gången var fåran lite mindre och vi såg en trött man ta sig framåt. Men med lite hejarop satte han av mot mål.
Kom i mål gjorde han också. Trött, mör och med stela vader. Men, han kom i mål. Det kan han leva länge på. Själva satt vi i solen på uteserveringen och åt Currywurst. Ett måste när man är i Tyskland tycker jag. Mina barn är väl inte lika entusiastiska.
Man kan säga att det var väldigt orutinerat att ta sig till en loppis utan att ha kontanter. När vi väl började leta efter en automat hamnade vi helt fel. Så det blev betydligt billigare än det kunde ha blivit. Till dotterns förtret. Hon hade nämligen hittat en burk hon gillade.
Jag har visserligen inte sprungit någon halvmaraton men mina fötter värkte ganska rejält redan efter första dagens promenerande. Dumt nog hade jag haft ett par vinterskor på mig veckan innan som ställer till det med min högra fot och gör att den plötsligt bara kan hugga till och sluta fungera normalt. Det är ingen höjdare i stentrappor eller när man försöker hänga med två ungdomar. Jag överlevde i alla fall och tänker nu slänga skorna för att vara säker på att jag inte gör om samma misstag igen.
Lämna ett svar