Det är inte det att jag slutat skriva, det är det att så mycket har hänt som jag inte hunnit berätta om. Inte här, än. Nu är det dags.

Den 6 november 2020

Den där dagen för för 8 månader och 6 dagar sedan klev jag av en buss vid Sickla i Stockholm. Med mig hade jag en rullväska med kläder för en helg. Jag skulle ha tagit spårvagnen men den var ersatt med buss denna gång. Under dagen hade jag kommit ner med tåget och hunnit träffa en lillebror över lunch. Prat om livet, covid19 och ett möte som väntade hade snurrat fram tills nu. Datorn låg som vanligt i ryggsäcken och tanken att sätta mig en stund på centralstationen och jobba hade jag redan slagit ur hågen. I kroppen härjade en rastlöshet och jag bestämde mig för att ta mig till mötesplatsen och vänta där istället.

Som två magneter

Tunnelbana till slussen och där hade jag just satt mig på bussen mot Sickla när messet från honom kom ”mitt möte blev klart tidigare”. Som om vi redan där var synkade så svarade jag att jag skulle vara framme om fem minuter. Han ringde och jag sa snabbt att vi måste lägga på för annars missar jag busshållplatsen där jag ska gå av.

Jag borde varit mer nervös än jag var men som i alla allvarliga situationer så handlar jag först och blir rädd/nervös sen. Därför var mitt sikte inställt på en enda sak – ta mig över vägen och hitta honom där på andra sidan. Över vägen och en buss svänger in vid hållplatsen. I myllret av människor som står där tycker jag mig urskilja honom och en stunds osäkerhet kommer över mig innan jag höjer blicken och ser en röd jacka där borta vid spårvagnsövergången. Där är han!

Mina skor slår mot marken, väskan rullar bakom mig och det är som när två magneter söker sig till varandra. Kramen, jag omsluts av hans famn, och vet att det är här jag hör hemma. Det är svårt att släppa och när vi sitter där i hans bil får jag hålla i mina händer för att inte ta på honom, luta mig fram och kyssa honom. Inte nu, inte än, men snart. För där sitter han, mitt livs kärlek. Den som jag sökt så länge och aldrig trodde att jag skulle hitta. Nu hittade han mig. Äntligen!