Ja jag vet inte var jag ska börja för så här mitt i en värld där ett coronavirus får allt att stanna upp och sakta ner. Just nu är jag så mättad av all den information som fullständigt öser över mig, förlamar. Visst förstår jag att den är nödvändig och vad den gör med oss är så olika från människa till människa. Det kanske är den lärdomen som kommer till oss ur det här.

En kreativ bubbla

Å andra sidan så visste jag redan sedan tidigare att sociala kontakter, möten med andra, är det som håller mig vid liv. Isolering är förödande och jag läcker som ett såll där min energi är det som rinner ur mig. Ändå, så vet jag att nog många höjer på ögonbrynen när de läser de orden och vill protestera. För den som känner mig vet att jag har ett behov av att vara själv ibland.

En tid då jag får vara för mig själv en stund, en tid som är självvald är något helt annat än påtvingad isolering. I den självvalda tiden går jag in i min kreativa bubbla och mår fantastiskt bra. Det gör jag inte i den påtvingade.

Allt annat än ensam

Jag tror att jag är allt annat än ensam i den här känslan. Tänker framför allt på den som nyligen blivit lämnad, på ett eller annat sätt. Livet som nybliven singel och den fruktansvärda ensamhetskänsla det innebär under den första tiden, den tiden är nog tyngre än någonsin. För min egen del är jag glad över att ha passerat den zonen även om jag fortfarande har stunder jag gärna hade varit utan.

Min plats

Det finns platser där den där påtvingade isoleringen är lättare att klara av. Platser dit jag tar mig när jag väljer tid för mig själv. Jag har turen att ha min lilla stuga i närheten av där jag bor. Med bara 50 minuters resväg befinner jag mig fortfarande i mina hemtrakter, i min egen region, och belastar ingen annan sjukvård än min egen om jag skulle bli sjuk.

Just idag, just nu, befinner jag mig på den plats där jag mår bäst under stunder då jag är själv. Det är min kreativa plats. Blåsten rycker i taket, solen lyser utanför fönstret, lockar och lurar mig att tro på en värme trots att termometern inte visar mer än 2 grader. Det rycker i benen och kroppen av lust att gå ut men jag avvaktar en stund till.

Lev en dag i taget

Vi har ett virus som härjar i världen, som lamslår människor och tvingar oss att ändra riktning. Och i mig bor samma känsla som när en älskad mamma och pappa går bort. En känslan av att ingenting längre är som förut. Det finns inga garantier, för någonting.

Sippar på kaffet och funderar på framtiden …