Ja, så sa hon, kattan.
– Inte då, sa jag och ställde mig framför ugnen för att dölja dess innehåll. Det är nämligen där som man har största chansen att få ha dem i fred. Jag ställde mig och skalade en rödlök. Skar den i små bitar för att göra en romsås.
– Det luktar räkor! Jag vet att det gör det, sa hon igen och reste sig på bakbenen för att kunna se vad jag hade på skärbrädan.

Jag tog löken och visade henne.
– Det är bara lök, sa jag. Men hon såg misstänksamt på mig.
När jag gick till kylskåpet för att ta fram creme fraiche följde hon mig i fotspåren. Till kylskåpet och tillbaka till diskbänken.
– Var är räkorna!
Jag gröpte ur lite creme fraiche, blandade i löken och lite röd rom. Tog fram en liten skål där jag la en liten klick creme fraiche och lite rom. Ställde skålen på golvet vid kattmaten. Hon gick dit, nosade, smakade och vände mig ryggen till.
– Jag går ut, sa hon surt.

När vi sen satt vid bordet, skålade i bubbel och skalade räka på räka så satt ingen katt på golvet och såg på oss. Hon låg på garagetaket och muttrade. Vi skalade tre räkor och la i skålen när vi själva var klara. Öppnade dörren och ropade på katten. Ingen kom.

Istället gick jag upp och duschade hennes syster. Om det tyckte hon inte. Den andra kattan har fortfarande inte kommit in och räkorna ligger och torkar i skålen. Och jag funderar fortfarande på hur sjutton räkor luktar. Jag menar, gamla räkor vet man ju lukten på men färska? Jag tycker inte de luktar någonting alls om man inte sätter näsan väldigt nära. Har man dessutom gömt dem i ugnen borde det väl vara extra svårt. Eller?