Två dagar före julafton fick vi äntligen veta vem det var som hade gömt sig där i magen hos min dotter. En liten filur vid namn Arvid. Och jag kan ju tycka att jag som fött två barn inte skulle bli så förvånad över hur liten han är men oj, vad liten. Jag tittar på siffrorna och läser 50 cm och 4035 gram. Det är ju en stor bebis. Men det finns inget på den där bebisen som känns stort. Däremot så känns det väldigt stort att det kommit en bebis, mitt första barnbarn.
Julen blev en omtumlande helg. Inget blev som vanligt och julen kom liksom av sig och tappade bort sig.
En vän till oss skrattade och sa flera gånger om ”mormor, fattar du hur gammalt det låter?”. Men det säger nog mer om hans egen rädsla för att bli gammal för det är svårt att se sig själv som en gammal mormor när man bara precis passerat femtio. Det är sådant som kan hända när man får barn tidigt som jag. Hade min dotter följt mitt exempel hade jag varit mormor vid fyrtio.
I söndags kom min dotter, svärson och bebis på besök. Första gången de sov över och hela måndagen fick jag vara tillsammans med den där lille bebisen. Jag har burit, snosat på hans varma hud, dragit vagn och när de så till slut åkte hemåt igen låg doften av bebis kvar i min scarf. Likt ett rockfan som fått sin idol att skriva autografen på tröjan låter jag nu bli att tvätta den tills nästa gång vi ses.
Tänk att något så litet kan vara så stort.
Lämna ett svar