I mitt huvud snurrar många tankar och jag tänker att en dag ska jag berätta, en dag när rätt tillfälle kommer.
Jag tror att du vet precis som jag att det inte finns några tillfällen som är mer rätta än andra. Det där tillfället kommer aldrig att komma, utan det är jag som måste skapa det. Skapa mitt tillfälle.
Så vad är det jag går och tänker på?
Det är det här med drömmar. För en tid sedan startade jag eget företag, en dröm jag haft länge. Något som jag hörde upprepas gång på gång innan jag tog steget var att det var viktigt att ha familjen/sambon/mannen/hustrun med på resan. Visst, jag förstår det, men vad gör jag om jag inte har det? Ingen sa någonting om det.
För några år sedan satte jag äntligen igång att skriva på allvar, något jag drömt om och velat sen jag var mycket liten. Den drömmen är jag inte ensam om, det vet jag, och jag önskar alla som vill att verkligen ta chansen. Men att skriva är inte helt olikt att starta ett företag och jag undrar hur många som tänker på att det behöver ha familjen/sambon/mannen/hustrun med på resan.
Drömmar som finns kvar
Länge gick jag med drömmen om en egen liten stuga någonstans i närheten av skog och vatten. En dröm jag inte berättade för så många eftersom jag var övertygad om att den nog aldrig skulle slå in. Att drömma och känna den där känslan av omöjligt är inte roligt och blir smärtsamt om jag pratar för mycket om den. Därför lät jag bli. Jag tryckte helt enkelt tillbaka min önskan för att slippa bli påmind. Det kanske låter konstigt i dina öron men för mig som ständigt kämpat mig igenom livet så har det också inneburit att jag gång på gång fått avstå eller inte nått fram dit jag velat.
Så en dag kom av en händelse den där chansen, chansen att få en dröm att slå in när jag faktiskt kunde köpa den där lilla stugan. Ingen sa att jag borde se till att familjen/sambon/mannen/hustrun måste vara med på beslutet att genomföra drömmen. Om det var rätt beslut eller inte kanske kan diskuteras men hade jag inte tagit chansen då så hade det aldrig blivit av. Aldrig. Pengarna jag fick la jag kontant på stugan, pengar som hade försvunnit åt ett helt annat håll om jag haft dem nu. Det kanske hade gjort mitt liv lättare för ett ögonblick men det skulle aldrig kunna ge mig så mycket som den där lilla stugan ger mig. Den finns där, den ger mig ro och glädje som består en lång tid och den ger mig känslan av att veta att en del av mig kommer att finnas kvar när inte jag gör det.
Vi måste hela tiden göra val
Det är det som är så svårt och jag önskar så många gånger att jag skulle slippa. Jag ångrar fortfarande det valet jag gjorde att inte fira jul med mamma det där året. Det stod mellan två val och jag önskade så att jag inte hade behövt välja men jag gjorde det och inte så långt senare gick min mamma bort. Valet jag gjorde kan inte göras ogjort och jag får leva med det, acceptera det, även om jag alltid kommer känna sorg över att det blev som det blev. Det gör ont.
Varför tar jag upp det här just idag?
Tankarna är inte nya och jag tror knappast att jag är ensam om dem. Men jag blev påmind när jag läste en artikel av Ola Linjedahl i Arbetarbladet och kände att idag är rätt tillfälle att ta upp det här. Han skriver om sin pappa som väntat på allt han ska göra när han bli pensionär. Något som inte riktigt gick som det var tänkt. Och han sätter fingret på det där som jag tror vi är många som tänker, tankarna att ”när jag är pensionär så ska jag …”.
Det får mig att minnas den där damen som drömde om alla resor hon skulle göra och när dagen för pension kom var resan bokad. Men det gick inte mer än någon dag så bröt hon lårbenshalsen och blev liggandes. Hon återhämtade sig aldrig utan tog sig fram med rullator och vågade aldrig ge sig ut i världen.
Jag minns också min egen pappa som inte blev mer än 68 år och som kämpade på in i det sista med sina texter, med ekonomin och med sin hälsa. Till sist drömde han om att somna, in sittandes med datorn i knät i sängen, just som han avslutade sin senaste bok. Så blev det inte.
Hur ska man veta vilket beslut som är det rätta
Om familjen/sambon/mannen/hustrun och alla andra runtomkring inte är med på ens idéer och drömmar, ska man då låta bli dem? Jag önskar att jag visste svaret på det men det gör jag inte. Det är omöjligt att i förväg sia om hur det kommer att bli. För om det innebär att jag blir lämnad för att jag följde min dröm vet jag inte nu om det i slutänden är något som visar sig vara positivt eller negativt.
Det enda jag vet är att jag kräver så mycket mer än att stå tillbaka. Det går helt enkelt inte för jag vet att om jag inte åtminstone vågar försöka så kommer jag att dö olycklig. Och jag vill inte bli gammal och leva med vetskapen om att jag aldrig vågade följa min dröm. Känslan av att ha hållit tillbaka. Sen om det lyckas eller inte är en helt annan sak och faktiskt totalt ointressant. För det är vetskapen om ATT jag har försökt som är det viktigaste. Jag kan inte heller tänka mig tanken att bli gammal och veta att jag varit orsaken till att någon annan inte tagit steget att genomföra sina drömmar.
Du och jag och våra drömmar
Vi har alla olika drömmar, så är det, och vi är alla ansvariga för våra egna drömmar. Men vi är också ansvariga för att ge utrymme så att de i vår närhet vågar satsa, åtminstone vågar försöka. Därför blir jag faktiskt lite irriterad och arg på uttalanden om att ”du måste se till att du har familjen med dig”. Det borde väl ändå vara självklart att de som står dig närmast, de som älskar dig och blir älskade tillbaka också stöttar dig. Eller har jag fel?
Vänta inte på det som kommer sen, för du vet inte om sen är senare idag eller om väldigt många år.
Det här inlägget finns även publicerat på www.annahellqvist.com men eftersom jag tycker det är ett så viktigt ämne väljer jag att även publicera det här. Om det nu skulle vara så att du läst det redan 😉
Lämna ett svar