Jag vill inte ge mig in i någon debatt och jag tar inte ställning till något gällande rasism eller likande. Jag vill bara dela med mig av min berättelse

1995 sökte jag en tjänst som barnskötare på en sexårsverksamhet i Tensta. Det var ett vikariat på ett år och jag behövde komma ifrån det jobb jag för tillfället var på. När jag träffade rektor berättade hon att man tidigare i princip enbart anställt personal som inte hade svenska som sitt första språk. Detta för att underlätta för de barn och ungdomar som gick på skolan. Tanken var väl i all välmening men man märkte snart att det som barnen saknade inte var sitt eget språk utan det svenska språket.

Många av dessa lärare hade inte ett bra svenskt språk att lära ut. Därför gjorde man nu en storsatsning på personal med bra svenska. Och jag förstod ganska snart att hon hade rätt för många av de här barnen hade inte ens gått på dagis utan kom direkt hemifrån där det inte förekom någon svenska överhuvudtaget. Knappt ens på TV eftersom alla hade parabol och följde programmen från sitt hemland.

Vi hade en liten underbar kille som kom varje dag lika glad. Under hela första halvåret sa han ingenting och vi märkte att han hade svårt att ta in de instruktioner barnen fick.  Vi började fundera på om det var något som inte stämde. Var det något med hörseln? Något med rösten? Eller var det något annat? När han väl efter ett halvår började säga lite svenska ord fick vi snart förklaringen från hans mamma och syskon. Han hade inte förstått ett ord av det vi sagt. Han förstod inte svenska. Med den vetskapen kunde man inte annat än beundra denne lille man för han hade verkligen klarat sig bra. Men hur skulle vi kunna veta? Däremot den turkiska flickan som kom mitt i terminen. Hon fick extra undervisning i svenska språket för att kunna komma in i skolan. Hon var ju nyinflyttad i Sverige. Men den här lille killen var född här så ingen hade en tanke på att språket kunde vara så nytt.

Men vi börjar från början. Min första dag. Rektor hade ringt och frågat om jag kunde börja någon dag tidigare för mina kollegor skulle gå på kurs. Jag såg inga problem med det. Då. När jag kommer till skolan och blir visad till klassrummet är klockan ännu inte nio då alla barn ska komma. Jag hittar en lapp med några korta rader från mina blivande kollegor. Det står inte när lunchen brukar vara och inget om mellanmål. Jag som några år tidigare arbetat på dagis tänker att det väl är ungefär samma rutiner. Sist på lappen står det ”Rehan hjälper dig om det är något du undrar över”. Vad skönt, tänker jag, det kommer en personal som känner de här barnen.

Så småningom börjar det dyka upp barn. Jag är fortfarande ensam.

En ung svensk tjej kommer in genom dörren och talar om att hon är vikarie. Inringd. Hon har aldrig varit här tidigare. Skönt säger jag att inte vara ensam och så kommer ju Rehan snart. Men timmarna går. Barngruppen har utökats till hela 23 barn varav de enda namn jag klarar av att uttala utan problem är Nadja och Sam. Hur vi får reda på när lunchen ska vara kommer jag inte ihåg men vi fixar det. På eftermiddan frågar jag något av barnen om den här Rehan är någon de känner. Barnen pekar då på en sexåring i gruppen och ropar glatt att ”där är han ju!”. Jag blir alldeles ställd. Mina blivande kollegor har hänvisat mig till en sexåring för hjälp och frågor!

På något magiskt sätt tar vi oss genom dagen och även dagen efter. Sen kommer kollegorna. En man och en kvinna som flera gånger under min tid där gör klart för mig att de är förskollärare och jag barnskötare. De råkar så småningom i luven på varandra och utsätter våra sexåringar för maktkamper de än i dag borde skämmas för. Jag blir barnens trygghet vilket väcker en och annan känsla hos mina kollegor men även förnekelse. Själv tycker jag att barnen är de viktigaste så jag ignorera detta så långt det går. Det slutar med att jag och den manliga kollegan blir själva kvar när den kvinnliga försvinner med buller och bång. Min kollega hävdar sin ställning och titel, hittar på vansinniga saker och lämnar mig med barnen när det inte är ”lektion”.

Min manliga kollega berättar, någon av de första dagarna, om hur det är att jobba i Tensta. Han säger att ”antingen hatar man det eller så älskar man det”. Och det har han nog rätt i. Det vettigaste han har att säga om det är att den första sorten ska helt enkelt inte jobba här. Han menar också att det inte finns något ställe som det förekommer så mycket rasism på. Och jag vet inte. För jag ser ju också motsättningarna mellan olika grupper. Jag hör barnen fråga varandra ”är du muslim eller kristen?” ”är du kristen får jag inte leka med dig”. Å andra sidan så finns det inget rasistiskt alls när killarna snabbt ska dela upp sig i lag för att spela innebandy och inser att de är tre vita och tre svarta. Då ropar en av dem ”vi kör svarta mot vita”. De har bara handlat om ett enkelt sätt att dela upp sig och ingen tycks ta illa upp utan springer glatt ut till bandybanan på skolgården.

Jag ska erkänna att miljön var så ny och den skrämde mig. Efter två veckor var jag tvungen att gå upp till centrum och besöka posten. Det kändes som att ha rest utomlands. Flera gånger innan jag kommer fram till kassa funderar jag på vilket språk jag ska tala när jag kommer fram. Efteråt besöker jag en av mataffärerna. Det kan verkligen fascinera mig att bara gå där och se mig omkring. Länge står jag och tittar på burkar med text jag inte förstår. Jag älskar det.

Varje dag i matsalen är det samma rutin då vi måste fråga barnen om de är muslimer eller kristna och visa dem till rätt mat. Vid mitt bord sitter två flickor och fyra pojkar. Det vi pratar om är allt möjligt. De frågar så som nyfikna sexåringar gör och jag svarar. När pojkarna börjar fråga om jag har någon pojkvän blir samtalet lite annorlunda. För nu börjar de försöka överträffa varandra och för att inte tala om min pojkvän.

”Anna, brukar din kille ge dig kaffe på sängen?”

”Nej, det brukar han nog inte”.

”Tycker du inte om det?”

”Jo, det skulle nog vara trevligt”

”Jag skulle ge dig kaffe på sängen varje dag.”

Och så fortsätter det. De ska köra mig i stora fina bilar, bjuda mig på resor, köpa vackra kläder osv. Snart börjar de rita teckningar som är rena kärleksbreven och en morgon vid samlingen när jag ska pricka av alla men börjar med att säga ”god morgon” svarar en kör av pojkröster ”god morgon älskling”.

När våren kommer och vi börjar närma oss sommaren är det samling i gympasalen. Hela skolan är där. Våra sexåringar som är minst får sitta långt fram vid scenen så att de kan se. Snart börjar uppträdande och då händer något som jag aldrig varit med om i en skola. Barnen börjar klappa, de sjunger med, hela salen gungar. I mig växer en okontrollerbar känslostorm. Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Blir så berörd. Och allt har skett helt av sig själv, ingen har gjort något för att få ”igång dem” det är bara naturligt.

När mitt vikariat tar slut får jag erbjudande om fortsättning. Jag tackar nej. Inte för att jag inte älskar att arbeta i Tensta. I stället packar jag min väska och flyttar till Falun. Innan jag slutar säger jag till rektor att skicka min manliga kollega på behandling för han missbrukar mer än bara sin ställning och titel. Hon lyssnar på mig. Mitt uttalande är det hon behöver för att få sina misstankar bekräftade.

Den sista månaden arbetar jag tillsammans med en man från Chile. Min manliga kollega har tagit semester. Det blir den bästa månaden på hela året. På min sista dag ger min Chilenska kollega mig en sten han plockat. Utanpå har naturen skapat ett mönster som ser ut som en ande. Det är det finaste jag fått. Sen åker jag. I mitt hjärta stannar minnet av dessa underbara barn kvar och i min packning ligger teckningar och små lappar. Det händer att jag undrar var de är idag, hur de ser ut och om de minns sin fröken från sexårsversamheten.

Jag minns dem.