Jag vet inte vad som var mest nervöst. Att lyckas ta oss ända in på Arlanda utan att dottern såg oss eller att tåget skulle gå i tid. Just en sån här dag när man har en viktig tid att passa måste allt klaffa. Ja sen hade vi ju det där med att sambon började packa först strax innan nio … Tåget gick 11:18 och då förstås inte hemifrån oss.

Men väskor blev klara, taxi kom och tåget gick perfekt.
På telefonen kom sms från en nervös svärson. Den här morgonen var pressen på honom ändå allra störst – ”nu åker vi” ”står vid incheckningen” ”avvakta klartecken” osv tills vi fick ”kusten klar”. Intressant är ju att dottern inte alls är misstänksam över allt hans messande.
Kusten klar! Vi står i kö, checkar in, sen genom säkerhetskontroll. Nu hitta var Casa Barcadi ligger. Gå fel. Fråga sig fram. Och där! Svärson med kameran på mobilen igång och dottern fullt upptagen med sin padda.

Det tog henne ganska lång tid att förstå hur det var möjligt för oss att vara innanför spärrarna. Jodå, hon blev glad. Svärsonen ställde sig upp och all morgonens press kom ut i ett hysteriskt skrattanfall. Äntligen kan vi andas ut. Flera månaders hemlighållande är över. Nu kan vi åka mot Fort Lauderdale och lite värme. Tio timmars resa framför oss men så kul att vara med!

Det här är första gången du reser som läkare sa jag till dottern. Jag veeeet! Svarar hon. Om något händer på planet och en läkare efterlyses är det hon som måste hjälpa till. Om det hände nåt? Jajamensann. Hennes första fall fick hon där. Visserligen ett harmlöst blodtrycksfall och personal som hanterade det hela duktigt, men ändå. Tre stolta medpassagerare satt och stöttade sin nya doktor. Hon är med oss. Henne känner vi. Min dotter.

Landade en halvtimme före tid men stod sen i kö desto längre. Incheck på hotel och en stund på innergården med vatten och snacks innan vi äntligen fick sova. Nästan tjugo timmar efter att vi gått upp.

Men nu är vi här!