Det enda vi hade bokat i Berlin, förutom att vi skulle se på halvmarathon var restaurangen Nocti Vagus = wandering in the night. En restaurang där man essen im dunkeln – äter i mörker.  Helger är det förutom middag även en show. I mörker.

Vi togs emot och visades ner till garderoben innan vi satte oss för en liten fördrink i baren. Kyparen gav oss sedan kvällens menyer, en trerättersmeny, som bestod av tre alternativ. En vegetarisk, en med musslor till förrätt och lamm till huvudrätt och en överraskningsmeny. Ungdomarna bestämde sig väldigt fort för överraskningen och det är klart, man vill ju inte vara sämre än dem. När kyparen kom tog han sedan noggranna noteringar om allergier, intolerans och sådant vi inte gillar. Till denna meny rekommenderades Rosé. Det blev till mig och dottern, sonen tog ett stort glas cola i vanlig ordning.

Innan vi eskorterades ned till våra platser fick vi en genomgång på hur och vad som gäller. Mobiltelefonen ska vara avstängd, alternativt ljudlös och undanstoppad. Inte ens vibrationer får vara på, då får man ingen mat.

Vår servitris för kvällen hette Astrid och vi hade bord nummer 25. Det var viktigt att hålla reda på om man av någon anledning behövde ta sig ut ur lokalen, för att gå på toaletten eller liknande. I sådana fall eskorterades man ut av sin servitris och fick sedan vänta i baren på övervåningen tills hon var redo att eskortera tillbaka dig till din plats.

Handväskor eller liknande hängdes in i garderoben eller fick vara under stolen. Inget fick hänga på stolen för att undvika olyckor. Man får inte heller ställa sig upp eller ge sig iväg på eget bevåg utan kallar på sin servitris om det är något man undrar över, behöver hjälp med eller liknande. Kommer hon inte på en gång är hon upptagen någonstans och kommer så fort hon kan.

Då var det dags att gå ner. Vi var tre sällskap som visades ner i slussen. Ett litet rum med dämpad belysning. Vi stod sist. Kyparen knackade på dörren, släckte lampan och släppte iväg första paret. Tände och väntade. Samma procedur för nästa par. Sen var det vår tur. Jag stod längst fram, dottern bakom och sonen sist. När Astrid via kommunikationsradio med kyparen gav klartecken tog han min högra hand och knackade på dörren. Ljuset släcktes och min hand togs emot på andra sidan dörren av Astrid som satte den på sin axel. Med mina händer på hennes axel, dotterns händer på mina axlar och sonens på dotterns tågade vi så ut i lokalen.

Det var mörkt. Inte ett enda ljusinsläpp någonstans. Framme vid bordet placerade Astrid min hand på stolen där jag blev stående tills jag hört att vi alla fått plats. Väl på plats gällde det att känna sig fram. Först var kanten på bordet gick, sedan mitten. Det var dukat med tygduk och linneservetter vilket nog var genomtänkt med tanke på den som spiller ut ett glas eller likande. Bra var det också att duken hade ett veck som gjorde att man enkelt kunde lokalisera mitten av bordet och där man skulle ställa sitt glas. Besticken låg redan på plats och var förstås inte så svåra att hitta. Eller ja, kanske inte den lilla efterrättsskeden om låg lite snett till vänster och gärna smet undan.

Astrid kom med vinkaraff och vattenflaska som hon ställde ljudligt ner på bordet så att vi lättare skulle hitta den. Vinglas hade vi fått strax innan och nu gällde det att själv hälla upp i dessa. Aldrig hade jag trott att det skulle vara så svårt att förstå storleken på ett glas. Jag stack ner fingret, ganska långt tyckte jag, för att känna när ungefär halva glaset var fyllt. Men eftersom glaset nu var en aning större än jag förstått tömde jag nästan hela karaffen och min stackars dotter fick bara lite bottenskrap. Inte mycket att göra åt mer än att i mörkret ta det ena glaset och hälla över till det andra. Dottern fixade det. Modigt, sa Astrid. Men det gick utan spill.

Spill blev det däremot på dotterns vattenglas lite senare men det enda som blev blött var bordet. Astrid hörde sig för hur det gick med våra bordsgrannar men de hade klarat sig bra. Det var som sagt flera bord i lokalen och flera servitörer. Naturligtvis såg ingen av dem mer än vad vi gjorde och risken att de skulle krocka med varandra fanns förstås där. Så de gjorde små personliga ljud. En visslade, en sjöng och Astrid klickade med tungan. Det gjorde att även vi visste när hon närmade sig vårt bord.

Till förrätt fick vi vaktel med diverse grönsaker och popcorn. Ja det låter lite underligt men det funkade faktiskt. Huvudrätten bestod av örtinbakad kyckling med basilikamos och grönsaker och efterrätten var ägglikörglass, chokladkaka och hala aprikoser. När man inte vet hur det ser ut på tallriken och man inte vet hur mycket det är, blir det lätt så att man äter upp allt. Man vill helt enkelt inte missa något. Sen försöker man ju förstås att äta som vanligt men det är inte alltid så lätt att skära köttet när man inte vet var det är. Mätt blev man verkligen.

Vår konversation bestod av att framför allt försöka analysera vad vi stoppade i munnen. Man insåg ganska snart att det inte funkade så bra att bara nicka när någon sa något. Och att gestikulera med yviga gester borde man kanske undvika. Att det var många gäster i lokalen hörde vi men efter ett tag låg fokus mest på det som skedde närmast oss. Efter huvudrätten var det dags för show. I mörker. Ett drama med en grevinna, ett testamente och mord utspelade sig. Hushållerskan och betjänten var också med. När kommissarien dök upp i gången nära oss för att leta vittnen hukade vi oss nästan för att inte bli utfrågade. Som om nu någon skulle se det. Mordgåtan löstes så småningom och vi kunde avnjuta efterrätten.

När det var dags att lämna tågade vi ut på rad med Astrid till slussen. Där tände hon och visade sig för oss för första gången. Och det var ju klart att vi hade spekulerat i hur hon såg ut, vilken ålder osv. Tror inte vi prickade helt fel faktiskt.

Det var en himla trevlig kväll. God mat och bra service. Att sitta i totalt mörker visade sig inte alls så ansträngande som man kanske skulle kunna tänka sig. Inte somnade man heller. Sa jag det att personalen var synskadad? En del helt blinda. Astrid var beundransvärd när hon kom ut med tre tallrikar på en gång, vilket inte alltid är helt lätt ens om man är seende.

Vet inte varför, kanske är det att man lämnar över sig i någon annans händer som man måste lita på och beröringen när man hjälps till rätta. Men man får nästan som en speciell relation till sin servitris som man inte får på en vanlig restaurang. Och det där med att sitta i mörker var både behagligt och lugnande.

Här kan du se ett klipp på Youtube med vår servitris Astrid