Denna morgon sitter det en kille några säten framför mig. Hans huvud är renrakat och på den har han tatueringar. De föreställer en svensk flagga med en bulldog i mitten. Han är märkt, som boskap.

Ingen sitter bredvid honom och han har valt att sitta på yttersta platsen så att den som vill sitta där måste fråga. Om de vågar.

Jag känner inte honom. Vet inget om honom. Men han ger mig en så obehaglig känsla. Bara genom sitt utseende. Samtidigt så är han ensam, väljer att vara ensam.

För visst tror jag att det är så att han vill ha respekt. Eller snarare rädsla från oss runtomkring. Rädsla är inte respekt.

Jag undrar vart han är på väg. Har han också ett jobb att pendla till? Vem vill anställa honom? Och vem vill jobba med honom.

Kan inte låta bli att undra varför man väljer utanförskap. Varför vill man inte vara med oss andra.

Jag tänker att han kan ju låta håret växa ut om han ångrar sig, börjar förstå konsekvenserna av sitt val. Men hur han ska dölja sina tatueringar på halsen vet jag inte. Jag hoppas han hittar nåt sätt, hoppas han hittar en väg bort från det där.