Igår, lördag, fick min dotter sin läkarexamen. Nu är hon inte längre medicinstuderande utan läkare och Sverige fick 60 nya läkare från Uppsala universitet. Fem års tufft slit är slut, nu börjar läkarlivet.

Det var en stor dag för min dotter, mig och hela familjen (den är ganska stor). Förutom att min dotter blivit klar med studierna så var det en annorlunda dag för jag som aldrig brukar skriva ner mitt tal hade gjort det och bestämde mig för att faktiskt läsa det. För att jag ville hålla mig på rätt spår och inte berätta allt. Vi skulle ju även ha tid för att packa upp läkarväskan hon fick i samband med talet.

Här är mitt tal

När Jessica var liten sjöng hon alltid. Var hon än var. Jag tror inte hon tänkte på det för hon sjöng på promenaden och i affären lika ofta som när hon var hemma. Hon såg Astrid Lindgrens filmer på teve och älskade böcker. Hon blev så engagerad i dessa program och böcker att hon spelade upp historierna som teaterföreställningar när hon lekte. Ja hon var så engagerad att jag en tid var tvungen att rensa bland böckerna och lägga undan sådana som ”Vilda bebin får en hund” där han kastar sig ut från fönstret med ett uppfällt paraply. Det var dags att sätta upp säkerhetsspärrar på fönstren helt enkelt. Det är klart att man vid den här tiden trodde att det var en blivande skådespelerska eller sångerska vi hade där hemma och frågan ”vad vill du bli när du blir stor?” kom liksom inte upp så ofta.

Intresserad, engagerad och uppmärksam på det som händer och sker har hon alltid varit. En dag satt hon i trappan hemma och funderade. Vi hade byggt om badrummet på övervåningen och nya rör hade dragits ner och var nu synliga. Hon sa: ”mamma, om man bajsar där uppe, då rinner det ner i röret här och ner i källaren”. Ja hon hade tidigt en utvecklande och lärorik miljö.

Sången avtog visserligen lite men i högstadiet satte klassen upp en musikal som Jessica naturligtvis deltog i. Med bild i tidningen och inslag på TV4.

Högstadiet – det stadie så det är dags att fundera på gymnasiet. Det är ju först i årskurs 8 som eleverna behöver engagera sig lite mer i den frågan men Jessica passade på att redan i sjuan springa runt på olika presentationer. När åttan kom visste hon vad hon skulle söka. Som förälder hade man inte så mycket att säga till om. Högstadiet är alldeles för tidigt att bestämma vad man ska jobba med senare i livet.

Pressen på högstadiet var väldigt hård. Det tror jag fler i Jessicas klass kan intyga. Och ambitionen hög.

Det var inget fel på det program som Jessica hade sökt. Inte alls. Men det började gå upp för henne att det inte kändes helt rätt. Så tankarna om att byta program kom.

Jag är uppväxt på 60-talet. Vi är en hel generation vilsna själar. När jag växte upp sa man ”du FÅR bli vad du vill!” och så lämnades man där för att själv försöka fatta sina beslut utan någon som helst vägledning i livet. Det lovade jag mig själv att aldrig utsätta mina barn för. Det betyder inte att jag ville bestämma vad de skulle bli utan jag har velat hjälpa dem att hitta de rätta verktygen.

Jag sa ”du KAN bli vad du vill!”

Jessica funderade alltså på att byta program och jag minns hur vi en dag gick upp för backen i Falun och pratade. Att bestämma vad man vill jobba med resten av sitt liv är alldeles för tidigt när man är 16 år. Så, vi gick där och resonerade och jag sa ”fundera på vad DU har för intressen och vad är det DU behöver? Går dessa två att kombinera? Just då låg mycket av hennes intressen på böcker, skrivande och för hennes hälsas skull satsade hon mycket på träning. Kanske skulle ett jobb som lärare inom svenska och gymnastik vara intressant? Då får man ju en del av träningen under arbetstid.

Jessica funderade och beslutade sig för att läsa friskvårdsprogrammet. Eftersom hon redan hade gått ett år och läst många kurser men ändå måste börja årskurs ett så fick hon en hel del ledig tid. Ledig tid då hon kunde läsa ytterligare nåt ämne.

På den tiden gick jag hos en sjukgymnast som hade haft sin dotter i klassen över Jessica och hon kände väl till vem Jessica var. En dag sa hon till mig att uppmana Jessica att läsa fysik. Varför? Hon kanske vill läsa medicin senare och då behöver hon fysik. Det måste ha varit så att Jenny såg något som vi andra inte såg förrän mycket senare. Men Jessica hade inget som helst intresse av att läsa fysik. Inte då.

Jag minns inte exakt när det var men jag hör fortfarande Jessicas röst i telefon den där dagen då hon utbrast
– faaan för dig och Fredrik!
– ???
Jag var ett stort frågetecken och försökte minnas vad Fredrik och jag möjligtvis skulle gemensamt kunna vara orsaken till. För på den tiden kände inte vi Fredrik så väl som vi gör idag och att vi skulle ha hittat på nåt bus tillsammans, nä ….
– faaan för er, nu går jag och funderar på att läsa till läkare!

Och hon sökte till läkarprogrammet. Inte en gång, flera. För hon hade bestämt sig för att läsa i Stockholm och inte Uppsala där hon kom in. Gång på gång. Med facit i hand så kan vi ju konstatera att det var bra att hon till slut bestämde sig för Uppsala för tiden på tågen hade annars blivit så mycket längre.

Relationen mellan mor och dotter har blivit lite … förändrad sen Jessica började sina studier. När en vanlig konversation mellan mor och dotter troligtvis skulle innebära ett gemensamt diskuterande eller medkännande så får jag utstå svar som ”om du är orolig så tycker jag att du ska kontakta vårdcentralen”. Det här är nämligen det man lär sig under första terminen – ge aldrig anhöriga och nära vänner råd. I bästa fall kan jag få något som skulle kunna liknas vid en diagnos när hon säger – mamma, du har ju kommit till den här åldern nu. Okej, lite medlidande får jag i den meningen.

För att återgå till studier och verktyg. Jag tar inte åt min äran på något sätt för att du presterat det du gjort idag även om jag förstås hoppas att jag bidragit med något till din utveckling. Det är helt och hållet du själv som tagit dig hit. Bitvis har det varit tungt och bitvis roligare. Ditt intresse och fascination för läkarvetenskapen och framför allt orädslan för blod, sår och sådant är beundransvärd. Själv byter jag kanal när det är för närgångna bilder på Grays anatomi och den gången när de skulle ge dig smärtstillande i armvecket var jag tvungen att backa och luta mig mot väggen för att inte svimma. Hade din morfar varit här idag hade han sagt ”jag är så stolt att jag spricker!” och hade mormor varit med så hade hon sagt ”hon är ju fantastisk, flickungen!”. Du ska ha all ära åt det du presterat! Skål för det!

Jamen då var det det här med verktyg. Vi vill ju gärna bidra med lite behövliga verktyg även nu när du kommit så här långt. Vi vet ju att sjukvården sparar in så det kan ju alltid vara bra att ha en egen liten verktygslåda. Nu har ju ingen av oss gått den här utbildningen och dig får man ju inte rådfråga så då gör man det som moderna människor gör idag, man googlar och gör sen gå gott man kan av det hela. Den här verktygslådan är historisk och unik. Du är troligtvis den enda på avdelningen som har en sådan. Den är fraktad från Småland till Göteborg vidare mot Tranås, landade i Gävle och nu får du alltså den här.

Sen fick hon den fina läkarväskan som vi hittat i källaren på landet och fyllt med diverse ”bra att ha saker” så som stetoskop (från Biltema), stektermometer, bubbel, medicinförpackningar (med godis) osv. Tillsammans checkade vi av listan och kollade att hon förstod vad de olika sakerna skulle användas till.

Stort Grattis till dig, min dotter och skål!