Både jag och hemsidan kraschade. Förra veckan var det jag och den här veckan var det hemsidan. Varför hemsidan kraschade vet jag inte men det tog en dag för den att återställas. Önskar att det var samma sak för mig. Tyvärr inte, jag är fortfarande inte återställd. Som min dotter uttryckte det – det här är förkylningen från helvetet! Eller förkylning förresten, det är ett alldeles för snällt namn, det här är influensan.

Det känns som en deja vu upplevelse av förra årets misstänkta svininfluensa. Jag ska erkänna, den här är faktiskt något mildare även om den verkligen inte är rolig. När man tror att en bättring är på väg går det bakåt igen dagen efter. Nu ser jag bara små små förändringar som positiva. Sånt som att jag börjar känna mig hungrig eller att knoppen börjar känna sig mer aktiv även om kroppen är totalt utslagen. Det senare är ingen bra kombination för det gör att jag ligger vaken på natten med en trött kropp men en pigg knopp. Jag orkar inte gå upp men verksamheten i hjärnan är på högvarv. Det är väl då jag borde ha min iPad vid sängen och helt enkelt sätta igång och skriva lite. Får nog planera för det till kvällen.

Det lustiga, eller kanske olustiga, som sker när man är så här dålig är tankarna om ens egen dödlighet. Troligtvis har det en del med den där femtioårsdagen som kom i höstas att göra. När man ligger så här utslagen får man en förståelse för de där äldre som helt enkelt inte överlever. Nu är jag inte så gammal än men tankarna slår mig, tankar som jag inte hade för tio år sen.

Jag minns en morgon när min son var fyra år. Han hade krupit upp i min säng och vi låg där och morgonmyste tillsammans. Så sätter han sig upp och ser allvarligt på mig.

– Mamma, när ska du dö?

Vad säger man? Det är allvarliga funderingar från en liten pojke som inte får skojas bort även om jag just då kände mig väldigt långt ifrån döden (Jag var 29 år!)

– Jag kommer att bli väldigt gammal. Så gammal att jag kommer att jaga dina barn, dina barns barn med käppen när de är bråkiga. Du kommer säkert vara väldigt trött på mig då ska du se.

Min son satt allvarligt och funderade, såg på mig, böjde sig ner och kramade om mig med orden

– Åh! Jag kommer sakna dig!

Ja med släkthistorien i bakhuvudet så kan jag ju konstatera att tanterna har haft en förmåga att bli väldigt gamla. Uppåt 95 år har inte varit ovanligt. Så det finns väl hopp om att även jag överlever denna gång. Ja det måste jag ju om jag ska hinna jaga mina barnbarn och barnbarnsbarn med käppen när de är bråkiga.