Man blir förvånad över hur fort det går att ta sig till en annan huvudstad. Från take-off till landing är det inte mer än 1,5 timme till Berlin med start på Arlanda. Det som tar tid är väntan på flygplatsen som man kunde önska sig mer av. I och för sig så inser man efter att ha väntat i D-terminalen på Tegel/Berlin att Arlanda ändå är ganska trevlig.
Den här gången landade vi på Schönefeld, nästan 2 mil från Berlin. En flygplats i princip tom förutom för oss som just klivit av planet. Klockan närmade sig strax för nio på kvällen. Vi var tre personer med varsitt handbagage och en liten rullväska. Rullväskan var med för att kunna packa sådant vi inte får ha i handbagaget och som reserv om vi handlade. Den var i princip tom förutom tre necessärer och lite schampo.
Vår tidsplan sprack redan på flygplatsen. Inte för att vi hade bråttom men vi var trötta och visste att tåget in mot stan skulle ta ca 60 minuter. Kiosken vi skulle handla vårt Welcome Card i skulle stänga om fem minuter och tjejen i kassan hade redan stängt av automaten som hanterar dessa. Hon hänvisade oss dock till en automat utanför som sålde diverse tågbiljetter. So far so god tänkte vi.
Trots att vi valde engelska i automaten fanns det inte mycket som avslöjade vilken av de fyra alternativen vi skulle klicka på. Vi hann väl prova tre av dem utan framgång. Den fjärde bestod av en stor röd symbol som inte på något sätt avslöjade att det kunde gömma sig ordet turist någonstans där bakom. Det var tydligen det man skulle leta efter för att få ett 72-timmarskort. Tjejen i kiosken kom dock till vår undsättning vilket förstås också innebar att hon inte kunde stänga i tid. Alla hade med andra ord tjänat på att hon låtit sin automat vara öppen några minuter till.
Väl på väg mot tåget passerade vi några automater till där vilsna turister stod och försökte lista ut hur dessa fungerade. Man kan inte låta bli att undra varför det alltid vara så svårt med sånt här? För jag måste ju ändå erkänna att vi i Sverige inte är ett dugg bättre. Åk till Göteborg eller Stockholm så står du där lika vilsen trots att du kan språket.
Det som däremot skiljer sig från Sverige är kommunikationerna. De är fantastiska. Med en 72-timmarsbiljett kunde vi nu hoppa från pendeltåg till tunnelbana, buss, spårvagn. Det finns S-ban och U-ban. Det första skulle man väl kunna kalla pendeltåg fast de går över hela stan och det andra tunnelbana. Biljetten stämplar man i en liten knappt synlig automat som ser ut om en stolpe. Det finns ingen förklarande text eller bild, den är helt anonym. Men när man väl stämplat kan man lugnt åka runt. Skulle man glömma att stämpla och åka fast i en kontroll är det böter på 600 Euro som väntar.
72-timmarskortet kostade oss ca 260kr. Men med kortet i handen kan man sedan gå rakt på vilket transportmedel man än väljer utan att passera några spärrar. Ja, okej, bussföraren vill se biljetten men det är enda stället det behöver visas på. Det gör det hela otroligt smidigt. Inga köer mer än upp och ner i trapporna.
Trappor ja, det är mycket trappor till dessa tåg. Några enstaka stationer har rulltrappa, annars är det stentrappor som gäller. Stationerna för S-ban är enorma och påminner om våra vanliga tågstationer. Gävle station är liten jämfört med en del av dessa. Förutom alla perronger så är de som mindre gallerier med affärer.
På vissa ställen kan man byta direkt till U-ban genom att gå långa snirkliga gångar. Men det är inga större problem för skyltningen är riktigt bra. Sen har vi det här systemet på hur tågen är uppmärkta. De heter S5, S7 osv eller U8, U5. Det gör det himla lätt att leta sig fram till rätt tåg och sedan bara ta reda på åt vilket håll man ska åka. Känns betydligt lättare än ett tåg som ena stunden är märkt med Hässelby och andra med Vällingby. Och i övrigt ett färgsystem som kräver att man kan läsa av ett sådant. Kanske inte lika självklart för alla.
Lämna ett svar