Idag är det ett år sedan han som jag trodde att jag levde med, andades med, älskade med, satte sig upp i soffan och med blicken stadig såg mig i ögonen och sa att han ville avsluta vår relation.

Jag förstod ingenting

Men mitt undermedvetna hade förstått att något var på gång denna dag. För när jag vaknade var jag yr, mådde illa, kunde inte äta frukost eller lunch utan fick lägga mig på soffan. Där låg jag och undrade vad som var fel med mig, varför min kropp reagerade på det här sättet. Mitt undermedvetna kände att något skulle hända men själv var jag fullständigt ovetandes.

Så när jag satte mig vid bordet och äntligen fick i mig lite mat hade jag ingen aning om att jag en stund senare skulle falla handlöst mot golvet, djupet, avgrunden, helvetet.

Hade jag vetat …

Det spelar egentligen ingen roll om jag hade vetat vad som skulle komma sen, det hade inte gjort någon skillnad för det var saker som jag inte kunde styra över. Den här dagen då för ett år sedan gick jag in i förnekelse och började en tröstlös kamp för att rädda något som han redan hade lämnat.

Visst ska det sägas att han hängde på och vi hade något av den bästa tid vi haft tillsammans. Helt galet, jag vet, men så var det trots att han hade lämnat, gett upp och gått vidare med sina känslor.

Dagar av obalans

Det fanns dagar då jag inte längre kunde stå upprätt utan var tvungen att sätta mig på golvet för att balansen inte höll. Dagar då jag inte önskade något annat än att han hade tagit mig i famnen och sagt att det kommer att ordna sig, sagt att han fanns där. Men det gjorde han inte. Istället stod han i dörröppningen och vände sig för att gå.

Ändå så gjorde jag allt i min makt för att vara honom tillags, för att få honom att förstå att det vi hade var värt så mycket mer än det där som han inte visste något om, det där som lovade en stunds spänning och pirr. Dagar då jag lät alla mina egna behov stå åt sidan för hans skull.

Det är så lätt att glömma det man har för att istället leta efter det man inte har, vad det nu kan vara för något. Förlåt, men jag har aldrig förstått det där att inte uppskatta det som finns där man står, offra de som finns där man är för att söka efter något på andra sidan vägen. Även om jag har full förståelse för att man vill göra en förändring.

Den där rädslan för ett liv som rusar iväg finns inte hos mig. Jag hinner med så mycket, prioriterar och suktar inte efter mer än jag mäktar med. Jag njuter i stunden, dagen och är lycklig över det jag faktiskt har. Och jag vet att det är upp till mig att förverkliga mina drömmar, ingen annan kan göra det åt mig.

Den här dagen för ett år sedan

Då hade jag ingen aning om att jag skulle behöva uppleva ett helvete så mycket större än jag kunde ana bara några månader senare.

Säg nu inte att du vet hur det är och att alla som gått igenom en skilsmässa förstår. Tro inte att jag inte vet. Det här är inte första gången jag går igenom en separation, men det är första gången jag utsätts för ett helvete skapat av någon som vill mig illa, någon som jag aldrig har träffat.

DET, kommer jag aldrig att förstå, och att han tillät det ske kommer jag aldrig att kunna förstå. It´s beyond my understanding!

Ilska och hat

Ska jag vara ärlig så saknar jag ilskan, saknar att jag aldrig blivit riktigt arg,  för jag har aldrig haft förmågan att bli arg på honom, kan inte helt enkelt. Så har det varit sen första dan.

Och hat är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Kanske för att jag vet att det inte leder någonstans. Även om det ska erkännas att det jag känner när jag blir påmind om den där människan, den där andra, som vill mig illa, är väldigt nära.

Varför är du arg på henne? sa han en gång, det är ju mig du ska vara arg på.

Så otroligt naivt! Men det förstås, vill man inte se och är rädd för konflikten så är det väl bästa ursäkten. Sanningen är ju den att hon var oskyldig fram tills den dagen då hon gick över gränsen. Sen gjorde hon det igen, och igen och igen!

Idag försöker jag skratta åt en stackars människa som ägnat (ägnar) så otroligt mycket energi och tid åt mig när hon borde ha fokuserat på sin nya kärlek. Men vad vet jag, kanske behövde/behöver hon mig för att göra det hela lite mer spännande.

Nu är det ett år senare

Och såret i mitt bröst är inte lika öppet och sårbart. Det är helt enkelt inte lika lätt att göra mig mer skada och jag känner mig starkare för varje dag.

Livet förlorade sin mening. Helt och hållet. Trots att jag har så mycket runt mig att glädjas över så fanns det inget annat än tomhet i mitt bröst. Det är ett tillstånd man måste tillåta sig att befinna sig i även om det känns fruktansvärt sorgligt och öde. Glädje och livslust är inget man kan forcera fram. Hur bråttom man än har.

Tiden

Om en månad fyller jag år, igen. Det skrämmer mig inte. Åldern skrämmer mig inte och inte heller tiden som går.

Däremot så skulle det skrämma mig mer om jag fortsatte i samma fotspår och inte såg att jag på något sätt förändrades. Jag är inte, och vill inte, vara samma människa som för ett år sedan.

Jag ångrar inte de år vi hade tillsammans, men jag ångrar att jag gav honom så mycket av min tid. Önskar att jag hade sett och vågat lämna redan då den där första gången som han förnekade mig rätten till ett hem och rätten att få känna mig trygg i mitt eget hem.

Mest arg är jag nog på mig själv som inte kan se mitt eget värde. Men kärleken kan få oss att blunda och tillåta mycket.

Breathe
(Waters, Gilmour, Wright) 2:44

Breathe, breathe in the air.
Don’t be afraid to care.
Leave but don’t leave me.
Look around and choose your own ground.

Long you live and high you fly
And smiles you’ll give and tears you’ll cry
And all you touch and all you see
Is all your life will ever be.

Run, rabbit run.
Dig that hole, forget the sun,
And when at last the work is done
Don’t sit down it’s time to dig another one.

For long you live and high you fly
But only if you ride the tide
And balanced on the biggest wave
You race towards an early grave.