Min arbetsplats idag har en helt fantastiskt utsikt. Jag sitter nämligen och arbetar med utsikt över Storbrån i Småland. Min son sa en gång när han var betydligt yngre än idag – ”mamma, på Stråltorpet är det alltid sommar”. Det stämmer inte riktigt. Visserligen är det soligt och vattnet glittrar förföriskt. Men sommarvärme är det inte. Inomhus har jag både konvektorelement påslaget och en brasa tänd. Den senare mest för mysfaktor och för att sluka fukten.

Men som sagt, jag jobbar och trivs. Ibland behöver man ta en lite paus i jobbandet och då kan det hända att man dyker ner i en låda. I lådan finns några fotografier, bestick av något annorlunda material (väldigt lätta) och så hittar jag en lite gul lapp som jag vecklar ut. Den ger mig dagens skratt. Skrivet av mamma, kanske någon gång i unga år. Jag förstår att hon är på väg hemåt Björnhult och Lockebo med sin väninna Mona. Det är ju ändå en och en halv mil från Oskarshamn och tanken på att cykla hela vägen tycks inte locka damerna så de försöker lifta.

Så här skriver hon:

Hej igen,
förra brevet blev så fort avbrutet av posten så jag fortsätter nu. Du får nog läsa det första brevet för att få sammanhang. När vi var nära ålderdomshemmet kom en röd lastbil som jag stannade. Jag sade att vi skulle åka till Björnhult Lockebo men dom skulle till Berga och så frågade de varför vi inte orkade cykla. Då sa jag att jag hade reumatism (ursäkta stavningen) och Mona hade åderförkalkning i bena. Hon tänkte inte på att det var i huvudet man brukar vara åderförkalkad.

Där slutar brevet. Något första brev har jag inte och inte heller någon fortsättning på det här men jag tror inte det behövs. Hem lär de ha kommit förr eller senare för några större fel på deras hälsa var det knappast. Och ännu mindre fel på deras humor.