Man brukar säga att något av det svåraste man kan gå igenom är en förändring. Mycket för att omgivningen gör allt för att motarbeta det. Hur mycket eller lite vi än vill erkänna det så är de där trygghetsnarkomanerna fler än man kan tro.

Efter väggen

För egen del så ska jag väl erkänna att sen jag kraschade in i väggen finns det en hel del som skrämmer mig. Stressen har den inverkan på kropp och knopp. Jag gillar det inte, det där att jag många gånger får jag kämpa hårt för sådant som jag tidigare hade lätt för, som att ringa telefonsamtal till exempel. Borde inte vara så svårt. Ändå, sätter sig en klump av ångest i bröstet.

Året blir en utmaning

Det nya året utmanar mig på så många sätt. Medan stressen fortfarande spökar måste jag hitta nya sätt att ta mig framåt och lyckas i mitt företag. Innan jul kände jag mig peppad och redo för en nystart, en underbar känsla som jag tappade och som jag nu försöker få tillbaka. Rädsla, känsla av misslyckande, är en del av orsaken.

Största utmaningen är med andra ord att ta mig ur den här känslan och börja tro på mig själv. Och skaka av mig tankar på att jag inte är så bra som jag vill och önskar. Svårt och det ger mig panik emellanåt, gör att jag inte sover på nätterna utan vaknar kallsvettig.

Januari kan bli bra

Ändå, så vet jag redan nu att januari kan bli en bra månad som förhoppningsvis kommer att öppna upp för nya möjligheter. Hade det varit någon annan, en vän som anförtrott mig dessa tankar, då hade jag nog kunnat peppa och komma med positiva uppslag. Visst är det väl konstigt att det är så svårt att ge sig själv samma peppning.

Det som blir det blir ..

Försöker påminna mig hundraåringens ord om att ”det är som det är och det blir som det blir” även om det inte är helt lätt. Så svårt att förstå hur den där lusten och känslan jag hade innan julhelgen bara försvann och ersattes av hopplöshet och rädsla.

Fattar inte vart modet tog vägen men om någon hittar det finns jag här och tar tacksamt emot det igen. Saknar det och saknar min drivkraft och målmedvetenhet.