Jag gör på ett annat sätt

Jag, min mamma och min dotter år 1986

Just nu befinner sig min älskade dotter, min förstfödda, på förlossningen. Och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på hur det var då, när jag själv väntade mitt första barn. Jag är så glad över att jag gör på ett annat sätt än som det var för mig.

Som tredje barnet, dessutom född mitt i en skilsmässa så kom jag liksom bort. Mina minnen alltså, minnena av mig, kom bort. Det togs inga bilder och det berättades inte om tiden då jag gjorde entré in i familjen. Min historia försvann. Inte av elakhet, nej nej, och visst var jag älskad men det fanns så mycket annat som tog upp tiden.

När jag väntade mitt första barn frågade jag förstås min mamma hur hennes graviditet hade varit. Så där som man gör som blivande mamma. Man är nyfiken, jämför, undrar om det kommer att bli likadant. Men min mamma kom inte ihåg. Hon kom ihåg min syster och min bror, till viss del, men jag saknade att hon delade med sig mer av erfarenheten. Det gjorde hon inte för det hade inte varit något hon lagt på minnet. Kanske är det därför som jag själv lagt min erfarenhet så väl på minnet. För att jag ska kunna dela med mig så som jag fått göra till min egen dotter.

Det är en fantastisk känsla att se sin egen lilla bebis plötsligt en dag stå där och själv bära på ett barn. Med tiden som magen har växt har jag också växt in i min kommande roll som mormor. Nu får jag berätta för världen hur mycket jag också längtar efter den här lilla filuren.

Jag saknar verkligen mina egna bebisar men jag älskar och njuter av mina vuxna barn. Sånt som jag kan sakna är små knubbiga armar som slänger sig om halsen och säger att ”jag elkar dig” och blöta pussar. Eller det där att ha en liten hand i sin och gå ut på äventyr.

Ja ibland undrar jag om inte jag minns våra äventyr mer än mina barn gör. Som den där skogsdungen vi gick igenom på väg hem från dagis och fritids. Där, där vi öppnade en låtsasgrind och smög tyst för att inte väcka lejonen. Vi pekade upp i träden och såg aporna svinga sig från grenarna och vi såg elefanterna stå där borta i hörnet. Och varje dag så upptäckte vi att något smög efter oss – EN TIGER!!! – så att vi fick springa fort fort fort, öppna nästa grind, stänga och pusta ut. Vi klarade oss den dagen också.

Snart blir det mormor och en liten filur som får ge sig ut på de där äventyren istället och jag längtar.