Jag blir så ledsen. Läser om 16-åriga Elin som var nötallergiker och som dog av allergichocken. Trots att hon var så noga med att kolla ingredienserna på förpackningarna. Så det var inte på grund av slarv. Till råga på allt så var hon hemma hos en kompis som säkert också känner sig skyldig på sitt sätt. Allergin tog 16-åriga Elins liv – Gävle – www.gd.se.

Ledsen blir jag för det finns en nonchalans och en arrogans när det gäller sådant här som allergier och intoleranser. Skillnaden mellan dessa två är att den första kan du dö av medan den andra istället ger dig problem i några dagar i form av ont i magen, huvudvärk, illamående, ledvärk eller liknande. Men du överlever. I början på 80-talet utbildade jag mig till barnskötare. En ettårig linje som gick på St.Görans gymnasium i Stockholm. En utbildning som kom att påverka mig starkt på många sätt och vis. Vid ett tillfälle hade vi en mamma på besök som pratade om sin son och hans allergier. Han var bland annat allergisk mot ärtor. Kunde inte ens äta mat tillagad i en kastrull som tidigare använts för att koka ärtor i och som sedan blivit diskad. Hon berättade om hur han kunde komma hem till en kompis och kunde känns i luften att de hade ätit ärtor. När han frågade hände det ofta att de nekade. Varför kan man fråga sig när det var något som så akut kunde riskera hans hälsa. Det kan räcka för en mjölkallergiker att ta i disktrasan som någon torkat upp spilld mjölk med för att få en reaktion. Eller att någon öppnar en påse jordnötter någonstans i ett flygplan. Den mammans ord har jag med mig för evigt.

I vår familj har vi klarat oss relativt bra från allergier. Min mamma kunde få nysattacker av tvättmedel och katter. Men det stannade där. Jag är överkänslig mot vissa parfymer och färsk chilli som gör att det kittlar i halsen och jag tappar rösten. Pappa kunde få liknande besvär om han åt något sött innan han skulle prata i radio. Efter många års kämpande fick min son diagnosen glutenintolerant. Då var han 19 år. Mina försök att få en skolläkare uppmärksam om att något inte stämde slutade med att hon ställde diagnosen oroligt skilsmässobarn. För det vet man ju hur jobbigt det kan vara med skilda föräldrar. Att detta skulle yttra sig i ont i magen efter att ha ätit ignorerade hon totalt. I 19 år hade hans kropp kämpat för att få i sig näringen som gick i princip rakt genom hans skadade tarmar. Hade det inte varit för att han skulle försöka vara som alla andra ungdomar och äta mackor så hade det kanske inte blivit så akut som det blev. För han hade ju själv valt bort sådant som fick honom att må dåligt.

Efter sonens diagnos började jag söka information om glutenintolerans. Gång på gång stötte jag på information så som att det är ärftligt, om att närstående också bör undersökas, om dåliga B12 och järnvärden. Och när en läkare beskrev patienter som uttryckte ”det känns som om allt går rakt igenom min kropp, som om det inte stannar någon näring kvar” hörde jag mig själv under otaliga läkarbesök. Första gången tror jag var 1993. Jag gick sedan stadigt en gång om året, tog prover och fick veta att man inte hittade något. Blodgivningen sa åt mig att de nog inte ville ha mitt blod för mitt järn var så lågt. Å andra sidan hade jag ju redan själv funderat på att sluta ge eftersom jag väldigt ofta svimmade och för att inte tala om hur deckad jag var en hel vecka efteråt. Det var helt enkelt inte värt det.

Tack vare LCHF började jag testa på det här med glutenfritt och märkte ganska snart skillnaden. Nu har jag ätit glutenfri kost i tre år. Jag mår så mycket bättre och framför allt så är mina värden äntligen bra. Det är knappt att jag tror det är sant men mitt järn ligger på topp. Inte heller behöver jag ta tabletter med B-vitamin varje dag. Men det är nu man stöter på det där jag började med i den här texten. Det som kan göra mig så ledsen. På sätt och vis är jag glad att även jag äter glutenfritt eftersom jag då får en större förståelse för min sons situation. Han är känsligare än mig och måste vara mycket mer på sin vakt.

Det vi råkar ut för känner nog en del andra igen sig i också. Man behöver inte vara allergisk eller intolerant, man kan vara vegetarian eller vegan till exempel. Det där när man är bortbjuden och det visar sig att mycket av maten kan man inte äta. Efterrätten får man oftast vara utan. Förrätten också för den delen. Ibland har man själv missat att berätta, ibland säger de bara ”ja det där kan ju inte du äta” och så har de inte ens försökt att hitta något alternativ. Det kan också vara som när en av våra vänner fyllde år just den helgen vi hade tillsammans. Tårta kom på tal och när jag sa att sockerkaka kan ju inte jag äta så fick jag veta att ”det är ju inte du som fyller år!” Nä, visserligen inte men vi var fyra stycken och skulle alltså fika tillsammans – tre ätandes tårta medan en tittar på? Varför inte hitta ett alternativ som passar alla. Eller är det en allmän uppfattning om att glutenfritt inte går att äta? Det är inte så svårt att hitta alternativ och jag erbjöd mig att baka något men fick inget gensvar. Glass, jordgubbar och grädde hade väl annars passat utmärkt.

Tyvärr så får man allt för ofta höra att man är besvärlig. Så synd när det enda som krävs är att man läser på förpackningen (ja det är lärorikt på flera sätt) och att man tänker till en extra gång. Kanske skulle alla bestämma sig för att ”ta en vecka”. Bestämma sig för att vara vegetarian, nötallergiker, glutenintolernat, laktosintolernat, äta sockerfritt eller något annat. Det skulle kosta så lite men erfarenheten lära dig så mycket.