Vill skrika, slänga mig på golvet och gå in i treåringens trotsiga kamp för att hävda min självständighet. Skrika för att jag inte förstår varför jag inte kan göra som jag vill och som jag känner.
Men vem lyssnar på den som skriker högt och förtvivlat i trots?
Jag hör inte ens själv
Och jag inser att det är min kropp som för oväsen och försöker få mig att lyssna. Men lyssna då! Och ta den på allvar. Se och hör vad det är som gör allt så svårt, varför bröstet krampar och tvingar mig att stanna upp för att andas.
Tänker andningsövningar
Lugn nu. Andas in, djupt, andas ut. Sträck ut bröstet och låt luften ta sig hela ner i magen. Blir nästa steg att spela död?
Lämna ett svar