Ja då är det nu gjort. Det var dags. Nu har jag lämnat in båda mina slutgiltiga texter till kursen i kreativt skrivande, äntligen och i sista minuten. Okej, inte helt men nästan för deadline är i morgon klockan 12:00. Nu är det alltså bara att sätta sig ner och vänta på ett tummen upp eller ner. Vad jag får i betyg vet jag redan men det är förutsatt att jag gjort det jag blivit tillsagd på opponeringen. Jag får alltså invänta och se om jag gjort som jag ska.
Det svåra i det här med inlämningen är nog det att jag lagt ner så väldigt mycket energi och kraft i de här arbetena att jag nu känner mig ganska tömd på material. Så tömd att jag inte ser eller orkar göra större förändringar. Dessutom så är det nog ett syndrom som gärna infinner sig i slutet av en kurs, jag vill helt enkelt bara vara klar. Av erfarenhet så vet jag också att speciellt C-kurser har en tendens att få mig i ett stadie då jag måste släpa mig själv framåt för att lyckas slutföra det hela. Jag är så trött! Känner ett sådant motstånd och har så dålig tro på mig själv och att det jag presterar duger.
Ad astra per aspera – Mot stjärnorna genom svårigheter
Jag har nog faktiskt rätt att vara lite trött nu för det som avslutas är tre års studerande. Visserligen på distans och 50% men i kombination med arbete. Om en heltidskurs är likvärdig med ett helttidsjobb så är ju halvfart ungefär häften förstås. Med andra ord så har jag i tre års tid haft ett och ett halvt jobb. Inte konstigt att jag är trött, samtidigt är det ju helt och hållet självvalt. Jag skulle inte vilja ha det ogjort.
Så vad händer nu? Nä nä, tro nu inte att mitt halvtidsjobb tar slut *ha ha*, det är nu som allvaret börjar. För det är dags att omsätta det jag lärt mig till handgripligheter – det vill säga börja använda mig av kunskapen och kompetensen. Det är nu som allvaret börjar och som jag ska se till att slutföra det där manuset som nu bara saknar några kapitel. Sen när jag gjort det och bearbetet det ska jag påbörja lite andra arbeten, sådana som ännu så länge bara är idéer.
Och så ska jag ju ha ett ”vanligt” jobb också.
Men skillnaden blir den att allt jag gör nu framöver är för min egen del, jag sätter mina egna deadlines och gör det för en mycket större publik – för alla mina blivande läsare och förläggare.
Det känns som om en sten, eller två, har släppt från bröstet i och med att de här slutgiltiga texterna blivit inlämnade. Naturligtvis kan jag få backning men det är ändå gjort och det köper mig lite mer tid. Tid att bara släppa allt och dansa ut i friheten ett tag.
Alis volat propriis – Hon flyger med egna vingar
Lämna ett svar