De sitter där, en ung man och en ung  kvinna, på andra sidan gången. De har tre säten till sitt förfogande men har ett säte mellan sig där de ställt en väska. Deras samtal är högt. Hon skrattar. Ofta. Han berättar med en otrolig entusiasm. De påminner om ett nyförälskat par. Men jag hör dem också prata om sina barn och sina respektive. Sen skrattar hon så där hysteriskt igen. Som om hon inte kan ge honom nog med bekräftelse. Och de tycker så lika, känner så lika, förstår varandra så bra. Hela tågvagnen är deltagare i deras konversation. Utan att vi bett om det. Igen. För jag har sett och hört dem förut och jag är arg på mig själv som inte förstod bättre. Borde ha satt mig i en annan vagn.

Jag vill inte alls vara delaktig. Så jag tar upp mina headphones och stoppar dem i öronen. Det hjälper inte. Letar i telefonen efter något som kan distrahera och ge mig det avstånd jag behöver för att kunna jobba. Hittar fågelkvitter som jag sätter på random och försöker mentalt förpassa mig till ett litet hörn i närheten av skogen. Det hjälper lite. Eller hjälper så pass så att jag kan skriva men inte läsa boken jag ville läsa.

Det är såna här stunder som jag önskar så hett att det fanns en tyst vagn i dessa tåg. Nästa gång måste jag försöka vara mer uppmärksam, i tid, innan jag går på tåget, och välja en annan vagn.