En text som varit publicerad i Allas veckotidning.

Servitrisen balanserar skickligt våra två tallrikar och en liten korg med extra tillbehör som hon ställer ner på bordet framför oss. Vi har båda beställt fiskgrytan. Hon tar upp besticken och lindar upp det lilla paketet av servett, gaffel och kniv samtidigt som hon säger att hon beundrar mitt mod. Du är så modig, säger hon och fortsätter med önskan om att hon var likadan.

Det är inte första gången jag hör det. Jag förstår faktiskt inte hur hon kan säga så för jag kämpar nästan dagligen med min egen rädsla och den där kritiska rösten som säger att jag inte kan, inte duger, inte ska. Det handlar inte alltid om mod, ibland handlar det helt enkelt om överlevnad, om att inte ha något val.

Jag låter henne hållas, ler lite mot henne samtidigt som jag mumlar något om att maten ser väldigt god ut. Funderar på om jag ska tala om för henne vad jag beundrar henne för samtidigt som jag tänker att det kanske var det hon var ute efter, att få eget beröm.

Vi känner inte varandra så bra och det är därför som jag tänker att hon uttalar sig fel om något hon inte riktigt känner till. Men så minns jag samtalet med min bror när han sa att han beundrar mig för att jag alltid vågar eller det där grälet med min syster där hon var arg på mig för att jag vågar, för att jag är sådan och inte hon.
Jag är inte modig och jag vågar inte alls, jag är livrädd varje gång.

Med en klump i magen och på skakande ben ger jag mig ut på okända marker för att jag måste överleva och inte ser några andra utvägar. Då drar jag ett djupt andetag och tänker på min mamma. Hon vågade alltid chansa och sprang likt en oxe rakt in i väggen gång på gång. Ibland kom hon igenom, andra gånger slog hon sig rejält, men hon vågade prova. Hon var den där mardrömskunden som sprang in i affären just som de skulle stänga. Eller ännu värre, knackade på och bedjande bad att bara få köpa något litet.

Vid ett tillfälle skulle vi med en färja och naturligtvis var vi ute i sista minuten. Vi barn satt i baksätet och höll i oss medan mamma körde som en rallyförare genom hamnen. På avstånd såg vi hur bommarna fälldes ner. Då satte hon handen på tutan och magiskt nog fick hon dem att öppna igen och släppa ombord oss. En annan gång fick hon en färja till Kalmar att vända tillbaka för att hämta upp tre Engländare som inte hunnit fram tillräckligt fort i sina nyinköpta träskor.

Hon gjorde det i privatlivet och hon gjorde det under sin yrkeskarriär där modet fick henne att göra genombrott där andra inte vågat. Det mod vänner och kollegor beundrade hennes för var det vi barn avskydde allra mest.

Tyvärr så följde den pinsamma känslan med oss upp i vuxenlivet. Kanske för att hon så ofta försökte involverade oss och få oss att göra sådant vi inte ville. Hon ville styra oss på ett sätt som kanske fungerar på små barn men inte på vuxna. Som när hon tyckte att det fanns någon hon ville att vi skulle träffa, då kunde hon skicka med oss eller dem saker som gjorde att vi var tvungna att stämma träff. Eftersom vi bodde i olika städer hade hon det som ursäkt och många gånger bråkade vi om just sånt där.

Ändå är det just det här modet vi nu, när hon är borta, önskar att vi hade. Önskar att hon hade förmedlat till oss på ett bra sätt.

En sak kunde hon inte styra över, trots att hon försökte. Beskedet om cancer fick hon samma dag som hon fyllde sjuttionio. Med en bestämd blick spände hon ögonen i läkaren och sa att hon minsann skulle fira sin åttioårsdag. Läkare sa lugnt och sansat att hennes tid var räknad och att hon nu fick ta tillvara på det som fanns kvar. Ändå ville hennes envishet och viljan att aldrig ge upp få henne att tro att hon skulle kunna styra och övermästra även sjukdomen.

Och det gick en längre tid än vi hade trott. Det vi trodde skulle bli tre månader blev till åtta. Varje dag var jag beredd att ge mig iväg hem till henne för ett sista farväl samtidigt som hon själv besökte släktingar, landstället och var med på en återträff med flickskolan 50 mil hemifrån.

En dag i början av november förstod vi syskon att det nu var dags och jag lämnade mitt jobb för att ta tåget ner till henne på obestämd tid. Det blev fem dagar då jag sov likt en nyförlöst mamma som lyssnar efter sin nya bebis varje andetag. Under dessa dagar ringde det på dörren och en strid ström av vänner kom på besök.

Varje gång reste hon sig från sängen och tog emot dem i den gröna fåtöljen inne i vardagsrummet för ett sista farväl. Bara en enda gång hörde jag henne beklagade sig för mig då hon sa att det tog mycket kraft att trösta andra i sorgen och saknaden som skulle komma.

Tålmodigt satt hon där i sin fåtölj och jag beundrade hennes livsglädje och jag förundrades över att vännerna aldrig tycktes ta slut. Det fick mig att känna mig ensam och undra var mina egna vänner fanns, om de fanns, och önskan om att inte gå bort utan att ha satt någon form av spår efter mig.

Trots alla vänner tror jag ändå att det fanns en ensamhet hos mamma för hon vågade aldrig släppa kontrollen. Varje natt låg jag med larmmottagaren vid min sida.

Sömnlös lyssnade jag efter ljud och en natt blev arg på henne då jag förstod att något inte stämde trots att hon inte larmat. Det var då jag hittade henne i en stol bredvid sängen i ett försök att ta sig till badrummet. Hur hon hade tagit sig dit förstod varken hon eller jag men hon hade gjort det av omtänksamhet för att jag skulle få sova en hel natt.

När läkaren kom på besök den måndagsmorgonen hörde jag hur hon skojade med honom. Han satte sig bredvid mig i soffan i rummet utanför och jag fick bekräftat det som jag misstänkte, att hennes nattliga äventyr till stolen var beviset på att slutet kunde komma väldigt snart.

Det är sällan jag upplevt en läkare vara så berörd som denne läkare när jag följde honom till dörren och tackade för det fantastiska stöd han varit under min mammas sista månader. Det var så hon gjorde, berörde folk i sin omgivning.
Min arbetssituation tvingade mig tillbaka till min egen stad och det var nog den svåraste och längsta tågresa jag någonsin behövt göra.

Inte för att den var längre än annars utan för att jag upplevde den så när kroppens alla reaktioner var tvungna att stängas in under flera timmar och försättas i ett ”vänteläge” på att få komma hem till tryggheten.

Hennes rädsla för att hamna i koma utan möjlighet att kommunicera gjorde att hon höll sig vaken in i det sista. När rösten försvann använde hon gester och blickar.

Vår kommunikation hade varit ordlös och för en stund hade jag sett hur hon slappnade av. Det var nog det som kändes svårast när jag var tvungen att ta farväl innan sista andetaget var taget. Jag litade inte heller på att någon annan såg vad hon behövde även om både en syster och en bror fanns där hos henne. Kalla det intuition eller ett sjätte sinne men vår kontakt hade alltid varit speciell.

Den natten, efter att jag kommit hem, vaknade jag av mammas larm. I mörkret i mitt sovrum fanns inget, inget ljus, inga ljud. Natten och jag höll andan i vetskapen om att en själ lämnat jorden och jag viskade tyst ”hejdå mamma”.