De senaste dagarna har jag ägnat åt rörmokeri. Inte frivilligt ska sägas. Att det blev på det här sättet den här gången var väl kanske lite oplanerat men att något skulle hända var knappast oväntat. För det är ju så, när jag kommer hit ner, att det alltid händer någonting. Är det inte översvämning så är det snöstorm i maj eller någon liknande. Bästa sättet för mig att undvika dessa katastrofer tycks vara att se till att inte åka ensam. Som förra året. Då dotter och svärson var med. Då var det minsann strålande solskensdagar.

Men för två år sedan åkte jag ner hit ensam. Jag borde väl ha lärt mig efter den gången att det inte alltid är så lyckat. Jag var först på plats det året. Är man det innebär det att man får sätta på vattnet. I vanliga fall är det min bror och syster som gör detta, eller någon av dem med sin respektive. Så var det alltså inte den gången utan jag kom ensam. Det året visste jag redan i förväg att jag bara skulle få 5 dagars ledighet på hela året. Dessa fem dagar ville jag alltså spendera nere i huset i Småland och ”bara vara” som man säger.

Det var första vecka i maj och sommardäcken hade just åkt på. Katterna packades in i bilen och lite annat som kunde behövas. Med glatt humör drog jag sen iväg … På vägen mot Linköping kom snön. Det snöade inte hela vägen ner men väl när jag var framme. Snön låg till och med kvar på marken.

När jag skulle sätta på vattnet försökte jag följa instruktionen som finns i garaget. Problemet med den var väl att den gäller gamla pumpen. Nu visste jag visserligen det eftersom storebror berättat detta. Han hade även nämnt något om blå kranar i taket vilket jag dumt nog inte lyssnade så noga på. Tänkte att det står väl i instruktionen. Det gör det inte. Till saken hör också att jag inte tycker om att läsa instruktioner så jag hoppade väl lite om man säger så. När eftermiddagen kom och jag fortfarande inte fått igång pumpen bestämde jag mig för att följa instruktionen extra noga. Och visst gick den igång! Jajamensann! Då, upptäckte jag också det där med de blå kranarna i taket … avluftningskranar som var öppna där det nu forsade ut vatten. Fort letade jag upp en stol eller pall att stå på och så fick jag stopp på det hela, till priset av att jag var ganska så rejält blöt.

Vis av denna lärdom var jag desto noggrannare denna gången. Instruktionen som nu skulle vara uppdaterad fanns inte på plats men väl den gamla. Kranarna i taket såg jag till att stänga allra först. Sen började jag processen med att få igång pumpen med hjälp av den gamla instruktionen. Mitt under arbetet ringer storasyster och med hjälp av stängningsinstruktionen (som också uppdaterats men inte är på plats mer än i någras datorer) gick vi igenom alla moment. Allt var klart. Nästan. Inget vatten kom. När jag tredje gången skruvat isär pumpen, fyllt på vatten och ska sätta ihop den tappar jag en av muttrarna ner i ”slukhålet”. Ja, det kan närmast jämföras med ett sådant för muttern försvann helt efter att jag försökt fiska upp den med ett fiskespö. Nästan färdig att ge upp och åka in till stan för att köpa en ny mutter hittar jag en liten påse med muttrar i lagom storlek. Skruvar dit och inser att jag nog inte skruvat tillräckligt tätt vid de tidigare försöken. Alltså, jag är ingen maskinist!

Lycka! Pumpen går igång.

Då hör jag ett bekant ljud från tvättstugan. Ett plaskande. Men, jag hade ju stängt kranen där inne? Stänger av pumpen och rusar in. I taket skvalar det från ett rör som brustit. När jag försöker få ihop det hör jag hur det skvalar från ett annat rum. Ett rör, två kopplingar, som är av. Jaha! Och jag har naturligtvis än en gång fått duscha ofrivilligt. En varm sommardag kanske man inte klagar men en kall dag i slutet på april känns mindre kul.

Nu har jag ägnat de senaste dagarna åt att försöka få ihop rören igen. Åkt till Kalmar och rådfrågat folk som vet lite mer än mig (på Bauhaus) om hur en sån där koppling fungerar. Köpt två konvektorelement samt fått dubbla poäng på Jula. Kommit hem och bestämt mig för att fiska istället. Sovit. Försökt få ihop rören igen. Lyckats med en men inte två. Torkat upp framför brasan. Fiskat. Sovit. Tagit mig an det hela ännu en gång. Den här gången utan att bli blöt. Man lär sig ju. För varje gång som jag testat om rören håller så har ju systemet fyllts på och för att undvika att få en del av detta över sig behöver systemet tömmas. Nu vet jag hur man gör det.

Jag kom i lördags och det har inte gått någon nöd på mig. Jag har en hel sjö med vatten men har  inte behövt gå ner för att hämta utan har tömt systemet och kokat. En hink vatten är allt som behövs för att tvätta håret och kroppen. Faktiskt. Jag gör ju så i stugan varje gång. Saknar dock en större kastrull. Idag måndag är rören på plats och det är så gott som droppfritt. När jag fyllde varmvattenberedaren och slog på den tyckte jag nog att lamporna blinkade lite men jag skyller på blåsten där ute.

Nu har jag varmvatten, kan spola i toaletten och springer ner i källaren lite då och då för att kolla men hittills ser det bra ut. Rörmokare har jag inte tänkt att sadla om till men jag har lärt mig en massa om rörmokeri. Som det där om hur klämringen fungerar i kopplingarna.

Och det har ju faktiskt inte snöat den här gången.