Det hände något som fick mig att tappa fart, något som bromsade mig och tog all min energi. Det var nog aldrig meningen egentligen men det blev konsekvensen av allt för mycket frågor. Ibland måste vi bara låta saker och ting vara, bara låta andra vara där de är och befinner sig, inte lägga oss i. Och jag förstår att det var i all välmening men min förståelse gör knappast det hela bättre.

Så, nog om detta

Jag fanns, jag försvann och jag kom till slut tillbaka. Nu är jag här.

Tiden rullar på och jag vänder mig om för att se vad som hände. Vart tog årets första två månader vägen? Fattar ingenting. Januari har jag någorlunda koll på men sen. Det enda jag vet är att stressen dök upp igen en natt. Dagen hade varit så bra, rolig och jag landade hemma med en liten aning om att något inte riktigt stod rätt till.

Vissa saker ska man lämna till dagen efter men det gjorde inte jag och följden blev en natt där jag vred och vände mig i sängen med en känsla av misslyckande. Tant prestation och herr stress gjorde mig sällskap och bollade mig mellan sig utan att lyssna på mina protester.

Ställer in mig

Jag försöker intala mig att allting löser sig till slut och jag vet att det kommer att göra det med rätt inställning. Så varför är det då så svårt? Minsta lilla kommentar eller fråga blir som att trycka på en knapp och så sitter ångesten där igen och flinar elakt.

Men jag jobbar på det och som den bästa medicinen gav jag mig av till en annan miljö, med människor jag inte träffar annars och som delar med sig av villkorslös kärlek. Vad kan väl vara bättre. Några dagar med skratt kan göra så gott. Nu gäller det att förvalta det jag fått på ett bra sätt, låta känslan stanna kvar länge länge…