Förlåt!
För att jag inte skrivit på den här sidan på ett tag. För att jag inte delat med mig av det jag funderar över. Det var livet som kom emellan. Det där livet som skapar så mycket tankar och funderingar, som jag verkligen skulle behöva dela med mig av.
Det är inte lätt att skriva och dela med sig av livet. Det är betydligt lättare att skriva om sådant som är lätt, roligt, underfundigt och förvånande. Kanske har jag fått för lite av den varan och därför har det blivit tyst på webben.
Stora tankar, tunga tankar, förvirrade tankar är så mycket svårare att avslöja för då avslöjar jag också mig själv, min sårbarhet.
Det finns saker man inte pratar om
Som utmattning till exempel. Det pratar man inte om med vem som helst. Samtidigt så är det just den person som är utmattad som verkligen skulle behöva prata om det för att få omgivningen att förstå och ta hänsyn. För den som är utmattad behöver du ta mer hänsyn till än andra. Och du behöver förstå att den personen inte är densamma längre.
Det här vet den som är utmattad
– Så varför pratar den inte om det?
Därför att den som går in i väggen är oftast av en sådan sort som är duktig, prestationsinriktad, självuppoffrande och väldigt väldigt dålig på att förstå att den inte är en misslyckad person bara för att den gick in i väggen, inte klarade av det längre, tappade kontrollen, tappade orken. Den som alltid trott sig ha superkrafter ska plötsligt erkänna både för sig själv och andra att krafterna är borta. Svårast är att förstå att det inte är en vanlig förkylning som går över på några dagar, det är mycket allvarligare än så.
Och den som alltid haft superkrafter vill allt annat än tappa dessa och förstå att de är borta. Den försöker tappert flyga på som vanligt och förstår inte varför den slår i backen. Om den ens lyckas ställa sig upp och försöka hoppa.
Det är därför kroppen ta till såna där desperata handlingar som yrsel, illamående, värk, hjärtklappning, kramper, feber, gråt och gudars vet allt. Kroppen gör allt för att tvinga personen att stanna upp och stå still. Lyssnar inte personen då kan kroppen gå ännu längre och börja slå ut inre organ.
Låter det drastiskt?
Ja kanske det, men det är dagens sanning. Det här är bara en bråkdel av vad som händer. Och det svåraste är att hur mycket kunskap man än har, och omgivningen än har, så finns det fortfarande så mycket ”skäms” i det här med utmattning. För allvarligt talat, hur ser du själv på en person som gått in i väggen? Jo du kanske förstår och allt det där men, skulle du vilja anställa eller anlita den personen? Skulle du vilja vara den som dag efter dag, kanske år, måste ta det största ansvaret i hemmet? Förstår du varför den personen inte orkar vara kvar så länge på festen? Tillåter du den personen att få vara ”tråkig”?
Jag tänker inte be om ursäkt igen för att jag är jag, för att jag ibland behöver få vara tråkig, inte längre orkar vara den som fixar allt, inte längre tänker ha tålamod med dig när du säger dumma saker, inte längre tänker strunta i det jag vill göra bara för att du vill göra något annat. Jag också har drömmar och behov.
Och du, min energi har kommit tillbaka, om än lite skadat, och jag är inte längre densamma som jag var. Kommer aldrig att vara det igen för varför skulle jag vilja vara det! Det var ju det som gjorde mig sjuk.
Lämna ett svar