Min bror gjorde klart för mig att det där med att vara modig handlar om att gå emot sina rädslor och göra det där som skrämmer ändå. För den som inte är rädd, den som inte ser några hinder utan bara går på, den är inte och behöver inte vara modig.

Att våga vara modig

Jag förstår vad han menar även om jag önskade att jag inte var så rädd och inte behövde slåss med demonerna, ni vet de där som säger att jag inte kan, inte bör och framför allt borde stanna hemma i tryggheten. Så jag måste påminna mig gång på gång om att jag är modigare än vad jag tror och det kan nog vara så att jag från och till plötsligt förstår vad han menar när han säger att jag är den modigaste person han känner. Själv har jag oftast inte sett att jag haft något val.

Den här gången är det ett val

Jo så är det, att den här gången har jag gjort ett medvetet val att gå utanför min komfortzon och det är minst lika läskigt och skrämmande som vanligt.

För snart fyra år sedan satt jag vid den här tiden och undrade vad som hände i min kropp när jag kunde sitta still framför teven och ändå känna hur jag blev yr. Eller när jag skulle gå iväg till ett möte på morgonen och var tvungen att stanna, stå still och andas tills krampen i bröstet gav med sig. Stunder med känslan av att jag kommer att dö. En rädsla som knappt går att beskriva. Ett halvår senare gick jag in i väggen och min kropp grät för att jag hade pressat den så hårt. Värken i kroppen de första tre veckorna går knappt att beskriva.

För snart tre år sedan

…hade jag precis fått näsan ovanför vattenytan och jag bestämde mig för att bli egen företagare, för att kunna styra över min egen tid och för att inte tillåta mig att hamna i det där träsket igen. Några månader senare föll min värld igen och än en gång grät min kropp, på flera sätt, medan jag försökte packa ihop mina saker och hitta ett nytt boende. Då rensade jag rejält för jag hade inget val.

För två år sedan

…flyttade jag in i nytt boendet och det var okej men med en granne som inte är så rolig har jag aldrig riktigt kunnat känna mig hemma. På något sätt så trodde jag nog att den rensning jag gjorde innan flytten samtidigt skulle ge mig en nystart men det blev inte riktigt så. Då var det flera som frågade mig varför jag var kvar i stan och vad som egentligen band mig kvar här. Egentligen inte så mycket men jag var inte redo att ge mig av, att lämna.

Nu, behöver jag

…inte rensa lika mycket men jag packar igen för nu är jag redo att lämna det gamla och starta om. Jag har nog aldrig känt mig så redo att faktiskt starta om. Inte sen jag 18 år gammal satte mig på tåget till Stockholm med 500kr på banken och ett mål att bosätta mig där. Skillnaden var väl att jag då inte hade förstånd att vara rädd.

Modigt, ja det är det

…nog för det skrämmer mig som sjutton helt enkelt för att jag ger mig ut i något som jag inte har en aning om hur det ska bli. Jag känner mig nollställd, förväntar mig ingenting utan måste ta varje dag och timme som den kommer. Och du kanske tycker det låter som en bra plan, som något du blir avundsjuk på men jag som gärna vill veta lite mer, eller åtminstone ha ett hum om framtiden känner en viss oro även om jag kanske inte ger sken av det.

Det enda jag vet nu

…är att jag vill börja om från början, börja från scratch, få vara den jag är, vara mig själv. Och det kanske innebär att jag också måste bryta med en del saker för att verkligen bli nollställd. Bryta nu för att hämta upp senare när jag är redo igen. Våga ta risken att det inte finns kvar.

Ibland måste man våga lämna något gammalt för att göra plats för något nytt. Tack och lov så vet jag att de av mina vänner som känner mig vet att jag dyker upp igen, om det så går nåt år eller två. För riktig vänskap bryr sig inte om tiden. Vänskap och kärlek handlar om att våga släppa taget.

I morgon skriver jag kontrakt på en lägenhet i en ny stad och på måndag flyttar jag in i min lilla stuga för sommaren. Nu vänder mitt liv än en gång och jag är faktiskt livrädd men jag gör det ändå.