Jag kan inte låta bli att undra varför jag hamnar i situationer där jag varit förut, igen. Borde jag inte ha lärt mig nu?

När jag gick in i väggen dök frågan upp till exempel. Jag hade ju redan varit där en gång tidigare. Visserligen inte lika illa då jag stoppade strax innan jag brakade in.

Samma resultet men olika anledning

Det fick mig förstås att fundera på varför det hände igen. Och förklaringen är att varje krasch in i väggen skiljer sig åt. Då, år 2001, så var orsaken sorgen efter en saknad förälder. En saknad som hade funnits med mig hela mitt liv blev när personen gick bort så mycket större. Det blev ett stort svart hål av sorg och en enorm saknad, längtan och vetskapen om att det nu var så definitivt. Den gången blev jag räddad av en präst (trots att jag inte är troende), en läkare och en sjukgymnast som lyckades vända mig bort från väggen innan jag brakade igenom.

Ett antal år senare, 2015, brakade jag igenom helt och den gången handlade det om arbete, dubbla tjänster och prestation. Då fanns ingen som räddade mig innan det var försent men jag hade en dotter som fick mig att söka rätt hjälp. Utan hennes stöd vet jag inte hur det hade gått. Att jag inte vände mig till min sambo säger väl en hel del om den relation jag levde i just då. Orden ”du måste” var inte det jag behövde höra. I sin desperation och känsla av hjälplöshet gjorde han väl det som han trodde var rätt men som istället blev en belastning som drev mig än mer mot stupet.

Två olika sorter

Jag ser så klart nu att svaret på varför jag gick in i väggen igen trots att jag varit där tidigare och trots att många symptom var lika var att jag befann mig på olika platser. Den första gången var det på det personliga planet och den andra gången på jobbet. Visserligen såg jag, och kände jag igen, många av symptomen som dök upp men det skilde sig ändå åt en del. Kramperna i bröstet hade jag inte upplevt tidigare, däremot yrseln och tröttheten. Eftersom jag inte sovit ordentligt på många många år så såg jag inte den delen som något jag borde reagera på.

Betrakta på avstånd

Jag tycker att när jag ställer mig så här på avstånd och ser de här situationerna som på många sätt liknar varandra så är det ganska lätt att se och förstå varför jag hamnade där igen. Även om jag kände igen och borde lyssnat på varningsklockorna lite bättre, i tid, så hamnade jag där ändå.

Det lustiga är väl att jag har inga svårigheter att berätta det här för dig men inser att det där att göra om samma sak igen, trots att jag varit där tidigare, även gäller andra situationer. Det händer i arbete och det händer i relationer.

Det är tungt att vakna upp och se mönster som, än en gång, upprepar sig och förvånat står jag och undrar hur det var möjligt att jag föll dit igen och inte såg i tid. Är jag så himla naiv och lättlurad? Faktum är att det gör mig rädd. Om jag inte kan lita på mig själv och min förmåga att fatta bra beslut, beslut som är bra för mig, är då lösningen att avstå helt från sådana situationer?

Jag är inte ensam

Jo jag vet att jag inte är ensam om det här för jag stöter på ”oss” överallt. Vi som är rädda för att än en gång hamna i samma situation och därför avstår och undviker dem. Samtidigt så ser jag på de som är av en annan sort, de som vågar utmana sig själva igen och igen, de som vågar hamna i samma situation. Ärligt talat så blir jag avundsjuk på dem och inser att det är de som ska vara mina förebilder, de som vågar, i arbete och i kärlek.

För faktum är att jag är värd att ge mig chansen att lyckas i jobbet (och gå på nitar) och jag är värd kärleken (och försöka lyssna på varningsklockorna). Det gäller att använda den tid jag har på rätt sätt.

Min tid är värdefull och den är begränsad. Jag har inte tid att inte vara lycklig, skratta, leva och uppleva.