Jag pratar, diskuterar och delar med mig av mina funderingar med honom. Trots att han inte är här. Det händer i mig själv, i mitt eget inre. Jag önskar att jag hörde hans svar men det gör jag inte. Det är en enmans dialog.
Det är inte bara honom jag pratar med utan också henne. Jag berättar för henne om mina våndor och ångesten som tar tag i mig på nätterna. I en ensam dialog.
Dåtiden dyker upp, kastar sig över mig när jag minst anar det och jag sätter upp händerna i ett försök till försvar. Vänner säger åt mig att släppa ”det där” men hur ska de förstå att jag inte har något val när minnen triggas av små saker, små detaljer, som jag passerar.
Nuet, tar ett brutalt tag i min kropp och snurrar mig runt runt tills jag inte längre kan stå utan faller mot närmaste vägg. Sätter sig i benen som värker när jag reser mig upp. Gång på gång vaknar jag med värkande rygg som jag inte förstår.
Mitt i allt oroar jag mig för framtiden, för det som kommer sen och som jag inte har en aning om. I tron att jag kan förutspå händelser som kanske aldrig ens kommer att ske. Så jag blundar, säger till mig själv gång på gång att låta det vara, lämna det ifred, låta saker som sker ske. Utan inblandning.
Jag tror jag är galen, tokig, ensam i mitt förvirrade tillstånd. Mår illa. Vet att det finns något annat men kommer inte ihåg hur det var, vad det var. Får små glimtar ibland. Stunder som öppnar sig och låter mig stå där på avstånd och betrakta en kort stund. Som ett memoryspel där blicken ligger kvar på kortet, rädd för att glömma bort.
Lämna ett svar