Så många gånger som jag börjat skriva, men så kommer något och stör.

Än en gång har jag hamnat i den där känslan av att jag är för snabb, fattar för fort, avslöjar mer än av som är bra för mitt eget bästa. Smack! Det tog mig bara några minuter så vet jag mycket mer än vad jag fått berättat. Internet funkar så, jag funkar så. Min vetgirighet och nyfikenhet i kombination med ett forum där det mesta går att hitta. Jag som just har hamnat i en svacka där jag tycker mig inte vara värd någonting, inte kan någonting och allt det där. Men så dyker det upp något som gör mig engagerad…och genast är jag på topp.

Och jag tar ett djupt andetag och tänker att det borde väl alla fatta. Fattar du inte att det finns spår av dig överallt på internet. Eller kanske inte …

Vi lever i olika världar och jag blir frustrerad och nu är frågan om jag ska berätta vad jag vet eller bara låta det vara. Om jag för en gångs skull bara kunde låta det vara …

Ärlighet är något jag vuxit upp med och sitter så djupt rotat att om någon ställer en rak fråga så kan jag inte svara annat är sanningen. Den bara ramlar ur mig vare sig jag vill eller ej. Jag kan helt enkelt inte ljuga och skulle jag göra det så vet jag att den personen som utsätter mig för det inte är någon jag ska ha att göra med.

Jag vet att sanningen alltid vinner i längden, att sanningen alltid kommer fram till slut. Det är det där när jag upptäcker sanningen som jag får problem för jag vill inte alltid vara den som serverar den och ställer folk mot väggen. Jag vill inte stå där och höra fler lögner och ursäkter.

Alla är värda en chans att förändra situationen och därför ger jag den till var och en som jag möter. Vad du väljer, lögnen eller sanningen, avgör nästa steg.

Vad du väljer avgör om jag går min väg.