Vi går till konserthuset för att lyssna på Jenny Wilson. Äter en bit mat innan. Förvånas över att inte fler äter här, på konserthuset, och för att maten är så fantastiskt bra.

Hon kommer upp på scen. En samling stående människor framför. Det borde ha varit fler. Varför? Konstaterar att konserthuset inte sköter sin marknadsföring, inte tar hand om sin hyresgäst (restaurangen). De borde skämmas!

En man framför oss, på golvet framför scenen iklädd stickad Islandströja. Han kan inte stå still. Rör sig fram och tillbaka, nickar med huvudet och rycks med i musiken, hoppar i takt. Hans fru/flickvän står bredvid, stilla, rör sig ingenting. Han lägger armen om henne och stillnar en stund. Hon rör sig fortfarande inte. Han släpper taget och studsar upp och ner igen.

Till vänster ett ungt par. Hon svänger i takt lite mer än han, men lagom. Båda rör sig lagom, så där som svenskar gör. Hon sippar på sitt vinglas, dricker ur och ställer ner det på golvet framför sig. Båda ser ner på glaset. Han gör en rörelse med benet för att visa hur någon sparkar till det. Hon skrattar men gör ingenting, ser mot scenen. Han har stillnat. Ser ner på glaset, böjer sig ner och plockar upp det, går iväg. Ställer det nog på ett säkert ställe. Hon står oberört kvar. När han kommer tillbaka säger hon något han troligtvis inte hör, ger honom en kyss. Sen gungar de i takt till musiken. Lite lagom.

Jag, ömsom dansar, rör mig fram och tillbaka, nickar med huvudet, vägrar falla in i nåt mönster men gör det lite lagom. Så som vi svenskar gör. Håller ena fingret mot örat när diskanten blir för smärtsam. Ljudteknikern är verkligen inte bra. Sångerskans röst drunknar i instrumenten. Han kan inte ha hört henne sjunga förut. Han gillar kanske inte sång, föredrar bas, diskant och instrument. Instrument som inte syns, som är förinspelade.

Så synd, för Jenny Wilson låter bra. Men bättre hemma. I alla fall idag och det är inte hennes fel.