Söndag Äntligen börjar jag märka att ljuset vänt. Lite på morgonen denna söndag men mest på eftermiddan. Mer dagsljus, snö som reflekterar ljuset och att det är strålande sol gör förstås sitt till.

Den 21 december då vi hade årets mörkaste dag var dagen 5 timmar och 37 minuter och natten 18 timmar och 23 minuter. Nu den 17 januari, alltså nästan en månad senare har dagen förlängts till 6 timmar och 39 minuter.  Det är skillnad och det märks.

Om det är något jag behöver just nu så är det både ljuset och den där solen. Det ger mig en extra boost och energi. Energi är annars något jag saknat sen ett ofrivilligt möte med den berömda väggen i höstas. Jag har fortfarande svårt att ta till mig vad som hände. Eller snarare att det hände mig. Men det är väl så det är.




Det svåraste i arbetet att återhämta sig är nog omgivningen. Det är så mycket lättare att få vänner att förstå om det är ett brutet ben eller liknande. Då syns det och förklaringar är överflödiga. Men den som blivit utmattad ser ju ut som vanligt och gör nog också allt för att vara som vanligt. För man vill vara som vanligt och man har lika svårt att själv förstå som de vänner man träffar. Det som vännerna inte ser är tiden ”sen”. Sen när jag är själv, dagen efter, när jag ligger utmattad på soffan med värk i kroppen.

Nu har mycket blivit bättre förstås sen i höstas men det finns fortfarande situationer som är utmattande. En kväll med vänner, god matt och hög volym kan vara nog så tufft. Det syns inte då, det kommer sen. Sen när du inte är där.

Precis som ett brutet ben så behöver kroppen läkas och det tar tid. Även om det inte syns utanpå så är det något som gått sönder. Det måste få ta den tid det tar helt enkelt och jag önskar så att det räckte med att försöka få mig själv att förstå och inte behöva gång på gång förklara och försvara mig inför omgivningen. Det, skulle underlätta mitt eget tillfrisknande.

Det sista en stressad person behöver är andra som stressar på tillfrisknandet. Det gör vi så bra själva.