Tröttheten efter helgens jobbande sitter fortfarande i och jag vet att det inte är möjligt att ta mer ledig tid. Snart kommer påskhelgen och då kommer jag att bli tvungen att vara ledig. En tvungen ledighet som jag behöver.

Ändå, så stressar det mig att veta att jag nu måste ta itu med några jobb som ligger och jag förstår inte riktigt mitt motstånd. Det är lite som att ta sig till gymmet. Först ett väldigt motstånd men när man väl gått dit, genomfört ett träningspass och sedan ger sig av hem igen med en sån där skön känsla. Det gäller bara att ta sig över det där första motståndet.

Ser på klockan och försöker ignorera

Jag vet vad jag har att göra och ju mer jag skjuter på det desto längre bli listan. Om en månad ska alla mina saker vara packade och de kommande dagarna kommer några av mina saker att transporteras iväg. Den känslan, när jag ser att det börjar skapas tomrum i min lägenhet är det som ger mig energi.

Har ägnat några maratonkvällar åt att se igenom ett flertal serier som i ett försök att ignorera det jag egentligen borde ägna mig åt. Ger mig själv ursäkter och påstår att jag ”är värd” den där slappartiden. När sanningen är någon helt annan. Jag är snarare värd att ta mig tid att packa lite mer, skriva lite mer, får ordning på mitt kaos.

Som bräcklig is

Mitt tillstånd är lika bräckligt som vårisen och jag försöker att ta mig fram försiktigt för att inte ramla igenom. Det är när det dyker upp oväntade händelser, sådana som jag kan vara utan och som är fullständigt onödiga, som jag hör hur det knakar när isen spricker. Små saker som för andra kan verka oväsentliga tar av min värdefulla tid då jag måste återhämta mig.

Jag inser mer och mer hur viktig den där tiden på gymmet eller den där promenaden är. En resa till stugan över dagen bara för att lapa sol i en stol eller ett samtal med en go och skrattande vän. Det där som gör mig starkare, som ger mig kraft fysiskt ger mig också kraft psykiskt. Det är i de där stunderna som en sån där bubblande känsla av lycka plötsligt dyker upp och jag blir lika förvånad varje gång. Inser att det var så länge sedan jag fick känna mig riktigt lycklig.

Det är då jag blir påmind om mitt mål för det här året – nystart! Jag är på väg, om än haltande, men året är inte slut än och tills dess måste jag sträcka på mig och sätta stopp för det som bara stör, tar min energi och drar ner mig. Min energi behöver jag för att klara av det här året.