Det finns många olika sätt att spara pengar på. Sambon till exempel ägnade några dagar under semestern till att ringa runt till försäkringsbolag och lägga om försäkringarna. Det resulterade i en skillnad på flera tusen under året.Själv har jag valt en lite annan strategi och skrivit in mig på distanskurser på universitetet.

Det råkade bli så. Att det blev kurser alltså och inte kurs. Eftersom den ena kursen hade intagningsprov var det osäkert om jag skulle komma in så därför anmälde jag mig till den andra också, för säkerhets skull. När det visade sig att jag kom in med intagningsprovet blev jag förstås jublande glad för det innebär att någon tror på mig och mitt skrivande. I ett sådant läge är det inget snack om saken, den platsen vill jag ha och vårda ömt. Men så kom jag ju in på den andra platsen också och den hade jag kanske tackat nej till om det inte hade varit för kursbeskrivningen och det trevliga bemötandet jag fick av läraren när jag skickade en fråga. Så nu är jag inskriven på två universitet, samma kurs, men ändå inte. De har lite olika riktningar och båda är intressanta. Fördelen är förstås att det är halvfart eftersom jag jobbar samtidigt. Fast det är klart … två halvfart blir väl hel … ?

Läser man över 22 hp under en termin har man rätt till studierabatt på SJ mm och för mig så gör det en ganska stor skillnad på pendelkortet till jobbet. Jag sparar pengar alltså!

Tur att teven flyttat hem till sonen.

Sen har vi förstås den där distanskursen som jag läser på arbetstid – ”Att skriva för webben och interaktiva medier”. Men den är ju bara 7,5 hp och dessutom halvfart vilket innebär att den är utspridd på 10 veckor. Piece of cake. Fick förresten VG på min senaste inlämning så idag kan jag sträcka på mig. Känns alltid bra för självförtroendet med trevlig feedback. Sista inlämningen är nästa vecka och fixar jag den kan jag fylla på en kurs till i mitt redan långa CV …

Håller tummarna för att jag får en plats på nästa distanskurs jag sökt till slutet av hösten – IT rätt. Den skulle vara nyttig på många sätt och vis.

Nu undrar du kanske hur jag orkar och varför jag gör så här. Men det är ganska så simpelt. Att skriva har varit en drömt så länge jag kan minnas. Den, drömmen, har tagit sig igenom svensklärarnas röda pennor och bockar, genom en nästan 10 års skrivkramp, dåligt självförtroende och diverse andra hinder. Många drömmar kan man ha men jag vill inte dö utan att åtminstone ha försökt genomföra denna. Samtidigt är jag för gammal för att få studielån och förresten så har jag redan skulder så det räcker. Det är även en utmaning som jag behöver för att få lite lust och glädje i livet. Därför gör jag det här nu. Så snälla, tro inte att jag fortfarande velar och inte vet vad jag vill bli när jag blir stor nu när jag äntligen vågar göra det jag alltid drömt om och velat göra. För jag hade gjort det redan för 30 år sedan om jag hade vågat, om någon hade sagt att de trott på mig och min förmåga, om jag hade fått chansen.

Har jag förresten berättat att ett bokförlag är intresserad av mitt manus? Mer om det får du veta tids nog 😉