Jag lyssnar på takdroppet. Det har jag gjort hela dan. Vattnet har spelat olika melodier för mig när det tagit sig från takrännan och slagit ner i nån plåt eller ner i en vattentunna. Snön som ligger på backen blir tyngre och tyngre och jag kan bara hoppas på att det håller sig så och inte fryser i natt. Om det fryser vet jag inte om bilen tar sig fram på den lilla vägen som går här utanför.

Vi kör odubbat. Däcken köpte vi innan jag köpte stugan. Det är vårt försvar för i Hälsingland kör man inte odubbat. Inte andra, bara vi. Vägen är som en isbana och man håller sig bäst i mitten för den är lite rundad, antagligen för att vattnet ska rinna av. Risken är att bilen också rinner av.

Nu regnar det, jag hör hur det slår mot plåttaket. Det blir min vaggvisa i natt.

Ute är det riktigt svart. Det fascinerar mig varje gång. I stan blir det aldrig så svart. Några av de uppladdningsbara lamporna har tittat fram under snötäcket och de lyste en timme efter mörkrets ankomst. När jag ser dem så tänker jag att även om det varit grått så har det varit tillräckligt ljust för att ladda en liten lampa. Så måste det vara för oss också. Grått men ändå tillräckligt för att ladda oss en lite stund längre varje dag.

Katterna har sovit hela dagen. En inne och en under timmerhusets tak. De tycker att det är för blött ute och har ingen lust alls att gå på snön. Men de verkar ändå nöjda med att vara här. Trots att mössen inte visat sig. Inte än.
Det känns som om jag också sovit. Har varit trött i flera dagar nu och längtar efter solen. Längtar efter våren. Längtar efter energi.

Borde har gjort så mycket idag men det får väl vara så helt enkelt, ny dag i morgon. Med eller utan takdropp.