Som att spela escape room

Fick en dag då jag gick i backen. För en stund. Och ibland måste jag få befinna mig där, i det där tomrummet som uppstår då jag inte ser några lösningar utan mest bara färgen svart. Se det inte som något negativt för det gör jag inte själv. Jag har befunnit mig där tidigare, många gånger om, och jag vet att det är i det där tomrummet som kreativiteten föds.

Ge upp…

Det tar en stund innan jag hittar lösningarna. Först måste jag ge upp. Ge upp och acceptera att det inte blev som jag tänkt mig, att jag inte kan styra det som händer utan måste ge upp. Hur läskigt och skrämmande det än är.

Då står jag still en stund, andas och om tårarna faller får de helt enkelt göra det. Sådant styr jag inte över och det har inget med självömkan att göra utan snarare trötthet, utmattning, en önskan om att någon enda gång slippa behöva kämpa för min överlevnad.

Denna förbannade väntan

Förändring kommer långsamt och jag måste ha tålamod att våga tro på den även i de svåraste av tider. Jag säger det till mig själv och tänker att om jag gör det tillräckligt ofta kanske jag börjar tro på det också.

Så om du tycker att jag drar mig undan har du helt rätt, det finns en anledning. Just nu befinner jag mig i ett tomrum och där kan jag bara vara själv i väntan på något annat. Jag trivs verkligen inte där men har inget val.

Är snart tillbaka i livet igen …