Det är en sak som jag funderar lite på, det där med att tåget oftast går väldigt bra till jobbet men krånglar på vägen hem. Nu vet jag inte om det skulle vara bättre tvärtom. Men den där känslan av att kunna ta sig till jobbet, sitta där hela dagen lyckligt ovetande om vad som kan hända på eftermiddan, sen tvingas ta itu med tankar om alternativa utvägar ifall jag inte kommer hem. Att ta sig från Borlänge till Gävle bjuder nämligen inte på så många alternativ än tåget.

Nu händer det inte varje dag att jag blir sittandes på ett tåg i fyra timmar. Som igår. Det ska ändå erkännas. Men om man som jag inte har mer än ca 2,5 timmes ”fritid” per dag så är man ganska mån om den.

Så här ser min dag ut:

Dagen har 24 timmar – 40 min för att gå upp, klä på sig, ge sig iväg – 2 timmars resa till jobbet – 9 timmar på jobbet (inkl.raster) – 2 timmars resa hem – 1 timme för att laga mat och äta – 7 timmars sömn = ca 2,5 timme fritid (av detta är ca ½ timme för att somna)

Men åter till min undran. Oftast rullar tåget på så snällt och ordentligt till jobbet. Ja, jag tar ju det första tåget som går 6:15. Det ger mig alltid hopp om att dagen ska bli bra. Faktiskt. Sen händer det något under dagen. Ledningar rivs ner, växlar börjar krångla, signaler bråkar, personal som ska byta tåg blir försenade, bränder bryter ut, you name it. Allt detta sker medan jag sitter på jobbet i godan ro. Såklart kollar lag läget lite då och då men oftast avslöjar inte trafikverkets sida verkligheten och framför allt inte framtiden. Det sista jag gör innan jag stänger mitt kontorsrum är att kolla om tåget håller tiden till Borlänge sen slänger jag mig upp på min cykel och tar mig till stationen. Där, någonstans på vägen, händer det något. För när jag kommer till stationen och ställer mig på perrongen börjar någon fibbla med skylten. Först ändrar de till 17:10, sen 17:20, sen 17:27 … I bästa fall! Det har hänt att de vid 17:20 istället ropar ut att tåget är inställt och hänvisar till nästa tåg.

Just där och då finns det inte längre tid att ta sig till några roliga affärer utan man känner sig hänvisad till pressbyrån och möjligtvis en glass. När jag sen väl sitter på tåget och det visar sig att det blir försenat – hela vägen, ja då kan jag bara tycka att det är lite onödigt. Jag menar, den där tiden kunde jag ha ägnat åt något annat som att titta runt i affärer och ta ett senare tåg – ett som går i tid. Men när man väl sitter på tåget då sitter man där utan möjlighet att ta sig någonstans.

Jag hoppas verkligen att den senaste tidens tågstrul bara är tillfälligt för nu är jag ganska trött. Trött i kroppen. Då är det tur att jag har en så trevlig arbetsplats att komma till.