Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Tankarna far runt och har inte riktigt landat utan bara snuddar så där lätt vid marken, bara för att flyga upp igen som fluffiga frön från en maskros. Virvlar runt i en ostyrig dans tills de slutligen lägger sig, på varandra och in i alla skrymslen.

Har funderat nu i flera dagar men hittar inte en början så kanske ska jag helt enkelt bara gå rakt in, mitt i.

En skrivande människa

Jag har aldrig varit bra på att skriva dagbok. Flera gånger har jag försökt men det har aldrig blivit den där bestående vanan som jag hade tänkt mig. Ändå jobbar jag som skribent och är utbildad inom kreativt skrivande.

Att skriva dagbok är med andra ord inte något som gör en författare och inte något som helst mått på att man har förmågan att uttrycka sig. Ville bara ha det sagt.

Rensa medans tid är

Skulle vilja berätta precis som det är men väljer av hänsyn till både mig och andra att försöka förklara istället.

En händelse påminde mig om sådant som jag hade glömt bort. Inte för att jag velat glömma bort utan för att annat kom emellan och minnena av situationen jag befunnit mig i försvagades för varje dag.

Det handlar om att inte lämna efter sig saker, brev, texter eller annat som kan göra mer skada än nytta och som jag inte vill att mina barn ska behöva hitta. Just för stunden när de skrivs ner känns det viktigt att få ur sig, att få förmedla, även om det inte är någon annan som ska eller får läsa det just då.

Och just då och där ska jag få ge uttryck för det jag känner, absolut. Det gäller bara att välja stället texten läggs på. Fördelen med en dator är att jag kan skapa ett dokument med lösenord som bara jag kan. Då vet jag att det finns där men ingen annan kommer att behöva läsa det.

Det jag vill lämna efter mig

Jag tar det en gång till. Lämna inte efter dig sådant som du vet kan skada, såra eller på annat sätt få dina barn och närstående att må dåligt, bli ledsna och sårade. Det gäller allt, även sådant som du i vissa stunder tänkt att det kan de gott ha. Nä, det finns inget som något ”gott kan ha”. Sådana tankar gynnar ingen. Inte den som hittar, läser, upptäcker och verkligen inte dig.

Det jag däremot vill lämna efter mig och som jag tycker är viktigt att förmedla till mina barn och barnbarn, det vill jag ska finnas kvar och därför skriver jag och berättar. Berättelser som bidrar till deras historia, om hur jag flyttade till en ny stad, hur jag träffade deras pappa, resor och upplevelser som förändrat mitt liv, ja allt det där roliga som bidragit till min utveckling.

Skuld, bitterhet, besvikelser och sorg behöver ingen annan belastas med. Allra minst de människor jag älskar över allt här på jorden.