Det var den fråga jag vaknade till i morse. Det var en av de frågor som Charlie upprepade flera gånger i igår på seminariet men jag tror också att det är en fråga många av oss ställer utan att vi för den delen säger den högt.

Dagar då man är så trött att några minuter till (eller helst hela dagen) känns som nödvändigt för att orka. Eller dagar då man inte kan vänta på att klockan ska ringa utan går upp alldeles för tidigt bara för att energin spritter i kroppen för just idag händer något riktigt roligt. Jag vet vilket jag helst skulle välja.

Idag studsade jag inte upp ur sängen men jag hade inte heller en längtan efter att få ligga kvar. Jag tror att jag hade en förväntan i kroppen. En väntan. På vad vet jag inte riktigt än.

Vet inte vad ni gör på nätterna men jag vet vad jag gjorde i natt. Det händer faktiskt ganska ofta det där att jag ligger och funderar, resonerar om allt möjligt som hänt under dagen eller om något jag ska skriva. Kanske inte fullt så bra alla gånger för den där skönhetssömnen kommer liksom efter. I natt har jag legat och funderat på den här utmaningen med #blogg100. Varför jag antagit den och vad den kan ge mig. Det var ett himla liv kan jag säga med resonerande hit och dit och en plötsligt aha-upplevelse, ni vet en sån där lösning som bara kommer till en när man minst anar det. Plötsligt förstod jag alltihop. Jag förstod vad denna utmaning hade att bidra i mitt liv. Fantastiskt! Sen somnade jag om.

Och det var väl just det som var problemet – att jag somnade om. Jag minns nämligen inte riktigt den där lösningen som jag kom fram till. Å andra sidan, det kanske var ett ”varsel”, något som berättade för mig vad som komma skall, att jag inte ska oroa mig och sen bara låta saker ha sin gång. En dag kanske jag står där och kan säga att ”ja just det, det var ju så det skulle bli, det visste jag redan men jag hade glömt bort”.

”Varför går du upp på morgonen? sa Charlie, kanske är det för att du inte dött under natten.”

För det kan hända när vi minst anar det. Därför ska vi gå upp och leva genom dagen som om den var vår sista. Ordspråket jag har på min skrivarsida Anna Hellqvist – lev som om du skulle dö i morgon – fick ännu en gång sin mening klart för mig.