Ingen sa att det var lätt, det var jag som trodde att det var så.
Och fastän jag lärt mig gång på gång att det verkligen inte är lätt ger jag inte upp hoppet utan tänker att nu, nu snart, kanske, jomen visst kommer det bli lättare. Till slut är det lättare av den anledning att jag inte vet något annat alternativ. Det kanske låter dumt, jag vet inte, jag vet bara att jag inte känner till något annat. För om jag ger upp är det väl slut?
Så jag kämpar på, jag hittar lösningar, möjligheter, går på minor, faller i backen, reser mig upp och tänker att jag inte är beredd att dö riktigt än. Jag är en överlevare och även om det kan verka så, så har jag faktiskt inte valt det helt och hållet själv.
Jag valde inte själv att flytta hemifrån när jag var sjutton år
Nä den där tysta och lite mesiga tjejen som verkligen inte hörde till det tuffa gänget blev utslängd på grund av att hon trots allt var ganska självständig. Så som alla tonåringar hävdade hon sin rätt att få respekt och vara på väg till vuxenlivet, oberoendet. För att skydda sig själv höll hon alla en bit ifrån sig och ”klarade sig själv”. Det var inte omtyckt.
Med en resväska satt hon på bussen i Stockholm och flyttade från adress till adress och hon klarade sig själv, hon hamnade inte på gatan eller i fel gäng. Hon hade aldrig varit i fel gäng, alltid kommit hem i tid, gjort sina läxor så gott hon kunde, hjälpt till hemma. Verkligen inte något ideal men långt ifrån motsatsen. Ändå var det hon som satt där ensam på en buss med en väska
Den som måste lära sig att klara sig själv, att överleva, blir stark.
Ensam är inte alltid starkInte känslolös och forfarande i behov av omtänksamhet och kärlek. Det där att ensam är stark stämmer inte, däremot så måste den som är ensam försöka vara så stark som möjligt. Det handlar om överlevnad. Att kämpa för sin överlevnad ger spår, på flera sätt. I kroppen, i umgänget, i beteende och i utmattning.
Lämna ett svar